Scrolle, lege!

Recension av Stengrunden

2011-12-11T22:48:00.001+01:00

(Denna recension är skriven som en skoluppgift i februari 2010)

Bo Giertz's roman Stengrunden behandlar ämnet själavård genom berättelsen om tre generationer nyvigda präster och deras andliga tjänst och kamp i mötet med Ödesjö församling. Ämnet själavård blir belyst både genom respektive prästs egen andliga utveckling och genom församlingens och enstaka församlingsbors andliga utveckling i möte med prästens tjänst. Trots de på vissa sätt ganska olika tidsepokerna: 1810-talets rationalism, 1880-talets väckelse och 1940-talets liberalism, så är svaret alltid detsamma: Jesus Kristus allena, förmedlad genom arvet från Luther, Rosenius och Schartau, är den klippa och grund som kan ersätta såväl syndens som egenrättfärdighetens fördärv.

Stengrunden är indelad i tre kapitel. Vardera kapitel berättar alltså om hur en nyvigd präst kommer till Ödesjö församling för sin första prästtjänstgöring. Först har vi pastorsadjunkten Henrik Savonius, som är mer intresserad av poesi än biblisk förkunnelse och mer kunnig i filosofi än i luthersk teologi. Sedan har vi pastorsadjunkt Fridfelt, som är uppfylld av tidens väckelseanda och kärleken till lagen, men som är okunnig om Schartaus nådaordning. Slutligen möter vi så Gösta Torvik som utifrån den modena religionsvetenskapens insikter har kommit att fullständigt tvivla på bibelordets relevans. De tre prästernas karaktärer och livshistorier liknar i grund och botten varandra till den grad att vi kan se dem alla tre som olika uttryck för en och samma kristna människas resa inom ramen för nådens ordning. I alla tre fallen är det uppdraget som själavårdare som får en avgörande betydelse. I den praktiska själavården, i mötet med församlingens och församlingsbornas synd och tro väcks insikten hos prästen om den egna teologins bristfällighet och lösa grund. Ibland finns det en klok och erfaren kyrkoherde eller församlingsgumma som med litteraturtips, samtal och vägledning kan hjälpa prästen på väg mot en god teologi och förkunnelse. Med andra ord blir uppdraget som själavårdare anledning till prästens egen själavård och andliga utveckling. Den fasta grund som det gäller att nå fram till är att genomskåda den egna synden, vare sig den kommer till uttryck i ett svalt intresse för Guds rättfärdighet eller i ett överdrivet intresse för den egna rättfärdigheten (d.v.s. en självrättfärdighet), och helt och hållet förlita sig på Guds Ord och på Jesu Kristi försoningsoffer, försoningsklippan Jesus Kristus. Utifrån denna fasta grund kan sedan en rätt förkunnelse och själavård utgå (oavsett tidsepok).

Stengrunden är utan tvekan en mycket välskriven roman som både fängslande och aktuellt beskriver den reformatoriska upptäckten om rättfärdiggörelsen genom tro allena. Utifrån detta perspektiv ser jag med glädje Stengrunden som en stor skatt för svensk kultur och kyrklighet. Samtidigt finns det (hur skulle det annars kunna vara om vi tog Giertz budskap på fullt allvar?!) ett ganska stort mått av romantisk konservatism och luthersk självgodhet som vi måste försöka se igenom. För det första måste man fråga sig hur lutherskt det kan anses vara att alla vägar tycks leda till just Luther och luthersk teologi? Luther själv skulle nog ha pekat någon annanstans. Det finns i boken inte heller någon självkritisk diskussion om nationalkyrklighetens samband med den lutherska traditionen såväl i Sverige som utomrikes. Är det inte på något sätt karaktäristiskt för denna tid och kyrkliga tradition att rädslan för fienden i öster (3:e kapitlet) kan ge ångest i ett prästhjärta utan att fienden från söder över huvud taget identifieras, som om den ryska revolutionens hammare och skära var ett större hot mot det enda evangeliets kors och ett större uttryck för gudlöshet än den nazistiska revolutionens krökta kors?

Världen behöver ett globalt parlament

2011-11-28T21:21:00.000+01:00

Publicerad i tidningen Dagen på nätet: 2011-11-24 03:00

Vi lever i tider av finansiella kriser. Stater i och utanför Europa dras med gigantiska budgetunderskott, oöverstigliga skuldberg och skenande arbetslöshet. Protester mot politikers och bankirers korruption och oförmåga har också varit starka och kommer säkert öka ytterligare i intensitet i takt med att allmän välfärd säljs ut och sociala skyddsnät vittrar sönder.

Men för att kunna möta dessa problem är det viktigt att se att den kris som nu slår ner som en blixt över oss handlar om något helt annat än "ekonomi". Krisen är i grund och botten det globala samhällets demokratiska underskott.

Enkelt uttryckt: En global marknad och ett globalt samhälle behöver globala regler, som behöver globala lagstiftare. Dessa behöver väljas och stå till svars globalt. På så vis är detta också en "ekonomisk" (och ekologisk) fråga, i ordets sanna mening.

Som kristna är vi - i gemenskap med alla människor - kallade till att vara goda förvaltare. Det är vårt ansvar att se och möta denna kris. Vi behöver ta steget från en global (o)ordning, som "styrs" av kapitalistiska och nationalistiska intressen, till ett demokratiskt globalt samhälle som tjänar hela mänsklighetens och jordelivets intresse.

Lång resa? Vi är ett folk på vandring. Ett avgörande steg på vägen är att upprätta ett globalt parlament. Denna fråga drivs sedan en tid tillbaka mest framgångsrikt av "Kampanjen för en parlamentarisk församling i FN", eller på engelska "Campaign for a United Nations Parliamentary Assembly" (http://en.unpacampaign.org).

Sedan UNPA-kampanjen startades 2007 har den vunnit stöd av mer än 800 parlamentariker från över 100 länder (varav fyra från Sverige), åtskilliga nobelpristagare och FN-tjänstemän, och av tusentals individer världen över. Dessutom stöds UNPA-kampanjen av drygt 300 frivilligorganisationer. Intresset i Sverige har dock hittills varit svalt. Låt oss göra något åt det.

Ett globalt parlament och demokratiseringen av det globala samhället löser inte alla världens problem. Vi ska fortfarande alla dö. Jorden ska fortfarande gå under. Ja, men vi lever av nåd. Och vår tro får aldrig bli en ursäkt att inte verka för det goda samhället. Vårt globala samhälle och samtidigt våra lokala samhällen - för det är inget påhitt att Gud har skapat oss till att hänga ihop - slits nu samman av den kapitalistiska individualismens och den nationalistiska kollektivismens egenintresse. Detta kan vi göra för rätt och för fred: Ta ställning för ett demokratiskt globalt parlament.

Petter Ölmunger, pastorsadjunkt i Gunnareds församling, Svenska kyrkan

Dopmotiv i psalmboken

2011-08-04T23:12:00.000+02:00

Till vår prästexamen i juni fick vi den fina uppgiften att skriva om "Dopmotiv i psalmboken". Här är mitt bidrag:

Dopmotiv i psalmboken

Det första att säga om dopmotiv i psalmboken är kanske att dopet inte är dopets primära motiv. Det är med andra ord något annat än dopet som är dopets motiv, dopets riktning är bort från sig själv: till gemenskapen i livet i och med Gud, till syndernas förlåtelse, till kärlekens tjänst och kampen för de fångnas befrielse, för rättvisa, fred och hållbar glädje. Jesus är dopets motiv. Vår herre Jesu Kristi Gud och fader är dopets motiv. Den heliga ande, som utgår från Fadern och Sonen, är dopets motiv. Visst, när vi lever i denna tro, så lever vi också i vårt dop. Men dopet är inte Gud, och det är Gud som är dopets motiv. Alla psalmer har med andra ord ett dopmotiv. Om inte så kan man på goda grunder ifrågasätta dess status som psalm.

Om alltså försoningens olika aspekter är dopets motiv så kunde man exempelvis lyfta fram många av Olov Hartmans psalmer, och inte minst psalm 153 “Livet vann, dess namn är Jesus” är enligt min mening en utmärkt doppsalm utifrån detta perspektiv. Likaså kan man framhäva en mängd av Anders Frostenssons bidrag till Den svenska psalmboken. Psalm 61 “Lågorna är många” och 87b “Våga vara den du i Kristus är” belyser på olika sätt den heliga andes gåva: den enskilda människans inlemmande i den kristna gemenskapen, en gemenskap där individ och kollektiv inte spelas ut mot varandra, utan där individen finns till för kollektivet och kollektivet för individen, och där kärlekens kraft håller kroppen samman samtidigt som de individuella kroppsdelarnas unika gåvor och frihet stärks.

Psalm 423 “Kom Jesus, kom Immanuel” anknyter vidare förlåtelsen och befrielsen till uttåget ur Egypten. (Se även Psalm 618 “Faraos härar hann upp oss vid stranden”) Här kommer också andra viktiga aspekter av försoningen som dopmotiv till uttryck. Förbundet som upprättats och uppfyllts i Jesus (Immanuel): mänsklighetens Gud som kallar sitt folk till frihet och tjänst, och denna Guds mänsklighet som vänder sig till sin befriare i tacksägelse, glädje och bön: kom! Det kristna livet blir aldrig “mer” än denna bön. Men vad kan vara större än att få vända sig i bönen till honom som redan har uppenbarat sin ankomst? Vidare kan motivet från det “gamla förbundets” exodus påminna om att befrielsen inom ramen för förbundet mellan Gud och
människa (och skapelse) är en befrielse, inte bara från ett slaveri utan också till en tjänst, inte bara från en död utan också till ett liv. Psalm 567 uttrycker alltså ett centralt dopmotiv: “Upp, kristen upp till kamp!”

Det leder min tanke åter in på Jesus, han som dog min död och som lever mitt liv. Omöjligheten i att leva upp till Guds gåva påminner om att det är hans dop, hans död och uppståndelse, blodet genom hans kors (“ett enda dop”), som är mitt dopmotiv. Dopet förkunnar, bekänner sig till och vittnar om inget annat än Jesu dop: hans dop i Jordan av Johannes (vatten), hans försoningsdöd på korset (blod) och hans andeutgjutelse på Pingstdagen (ande). Eller kanske det kan sägas så här: i sin son gav Gud sig åt mänskligheten (ja, hela världen) och tog i samma andetag mänskligheten till sig. Många fastepsalmer lyfter fram detta motiv (ex. 135 “Se, vi går upp till Jerusalem”), men inte minst kommer det kanske till uttryck i Psalm 588 “Allt mänskosläktet av ett blod”.

Mycket mer och mycket annat skulle förstås kunna lyftas fram som centrala dopmotiv i vår psalmbok, för, som sagt, vad kan en psalm ha för något annat motiv? Men samtidigt slår det kanske läsaren att de psalmer som jag har lyft fram här knappast hör till de mest vanliga att sjunga i samband med våra dop. Det hänger till stor del samman med att det finns något av en intressekonflikt mellan dopfölje och kyrkans döpare. Skotten här emellan är inte vattentäta, och konflikten skall inte överdrivas, men den generella tendensen är omöjlig att förneka: dopbarnets föräldrar vill framför allt välkomna sitt barn till världen och till släkten och samtidigt be (i tacksamhet och oro) om Guds välsignelse och skydd i barnets liv, medan kyrkan gärna vill berätta om något helt eller delvis annat. Om man inte har detta klart för sig så tror jag det är det stor risk att man både talar och sjunger förbi varandra! Föräldrarna kommer (Psalm 383 “Med vår glädje över livets under”) med sin glädje och häpnad över storheten i det lilla livet och med sin bävan och undran över hur denna gåva som givits dem redan tycks glida dem ur händerna: de har fått ett liv som tar hela livet i anspråk! Dopet (denna fina rit och tradition, här är inte läge att ropa “huggormsyngel!”) gör föräldrarna trygga och fungerar alltså i praktiken som ett diakonalt redskap. Detta är i praktiken ett dopmotiv, inte minst utifrån dopföljets perspektiv, och det vore okyrkligt att inte tillmötesgå detta behov. Men då detta motiv nu inte kan vara det primära för den kristna tron och för den levande kyrkan så bör och kan inte kyrkan nöja sig med denna orosdämpande handling. Med tanke på dopets motiv så kan vi ju knappast påstå att detta är rätta platsen att komma till för den som vill slå sig till ro. Visst är det här vi finner vår vila, men vi finner vår vila hos honom som inte har något ställe att vila sitt huvud. Visst har vi här en fred och en frid som är fastare än en väldig borg, ja fastare än jordens grundval, och som ingen och inget kan rycka ifrån oss. Men det är friden hos honom som sänder oss som får bland vargar! Dopet är ett steg på denna väg och det är det vår skyldighet att berätta om.

Det finns säkert många doppsalmer som både kan möta glädjen och oron över barnets och föräldraskapets gåva och uppgift och samtidigt hjälpa barnet och dopföljet att ta ett litet steg (för vem tar annat än små steg i detta avseende?) på det kristna livets väg. Säkert har också dopföräldrarna redan många gånger sett hur både värld och släkt kan vackla. En sant diakonal kyrka berättar om att vi i varje fall inte ska vackla i Gud. Jag skulle i detta sammanhang vilja föreslå Psalm 21 “Måne och sol” som en utmärkt dopsalm. Dopet är ett dop i Faderns, Sonens och den Heliga andes namn och är samtidigt en bekännelse till treenig Gud. Britt G. Hallqvist lyckas här kärnfullt och vackert uttrycka dopets centrala motiv med ord och toner som barnen älskar (tillåt mig generalisera). Likaså tror jag att Psalm 289 “Guds kärlek är som stranden” skulle kunna fungera fint. Lutherjubileumsprojektets (www.luther2017.de) tema i år är “Reformation och frihet”, inte minst i ljuset av det kristna dopet. En kristen människas frihet är just precis den största frihet som finns (fri från och över allt) just därför att den har sin grund och sitt mål i det största krav som finns: att älska. Driven av kärlekens lag river den kristna tron alla livsbegränsande murar.

Vidare är psalm 386 “Upp ur vilda, djupa vatten” (i lite mer utmanande tongångar) full av dopmotiv. Dopet vittnar om Guds skaparanda och kärleksanda, den heliga källa (Guds ord) som släcker vår törst och ger våra hjärtan barnaskapets frimodighet. Dopet är knappast ett födelsens eller “skapelsens sakrament” annat än i ganska långsökt mening. Dopet är snarare pånyttfödelsens och återskapelsens sakrament. Men det lilla barnet, huvudpersonen i de flesta av vår kyrkas dop, kan sannerligen kallas för ett skapelsens sakrament: den som tar emot ett sådant barn (inte ett sådant dop!) som Guds rike och Guds rike som ett sådant barn, tar emot Jesus Kristus själv. Därför ligger det också nära till hands att betona allas vårt barnaskap som ett dopmotiv. Är inte Guds kärlek till sitt (och i honom till sina) barn förbundets och Gudsrelationens kärna? Ja, vi har barnaskapets rätt, vi är ju Kristi medarvingar. Men vi har inte denna rätt i oss själva. I oss själva ropar vi ännu som i födslovåndor (Rom 8:22-27). Vi har vår räddning som en gåva, inte att äga utan att älska, och att hoppas på, inte endast för vår egen utan för hela skapelsens del. Vi har inte vårt livs källa i oss själva utan hos Gud: “Gud hos dig är livets källa” (Psalm 378). När vi har vår källa i Gud så är Gud en källa i oss.

Om "religion" och "politik"

2011-07-02T23:17:00.001+02:00

Jag förstår att det finns livsviktiga värden att försvara för de som vill hålla politiken fri från religion eller religionen ren från politik. Jag ska inte här försöka gå in på alla tänkbara anledningar till att vilja upprätthålla denna gräns, utan istället föreslå en bättre väg fram. För problemet här är inte viljan, den är ofta ganska god. Problemet är vår bristande kunskap. Vi vet helt enkelt inte vad politik och religion egentligen är. För tänk efter, visste vi det, visste vi vad det egentligen var att leva som människa i relation till andra människor (politik), och visste vi vad det egentligen var att leva i relation till Gud (religion), då skulle vi inte behöva dessa arbetsbegrepp att brottas med i vår vilja och strävan efter att leva ett sant liv.

Så låt oss helt enkelt släppa det principiella ställningskriget mellan en "politik" som allt för ofta i denna konflikt får ett religiöst skimmer kring sig och en "religion" som på motsvarande sätt ofta tycks bli allt för pragmatisk-politisk. Vad blir det då av gränsen? Och låt oss istället befästa de spelregler som borde gälla, oavsett "politik" eller "religion": demokrati, folkets styre.

Inte för att demokrati är så väldigt bra. Gud vet att demokratin är mänsklig och därmed väldigt bristfällig, ja sekulär skulle man kunna säga. Utan för att vi inte har något bättre alternativ. Eller? Ja, låt höra då!

Men demokrati är inte bara yttrandefrihet i, inför och efter ett beslutsfattande, i byggandet av en juridisk kropp. Demokrati är också denna frihet, men inte bara. Nej, om det är folkets styre vi pratar om så är det också folkets styrka (utan styrka inget styre): folkets tillgång till mat, sjukvård och fritid. Kort sagt: folkets hälsa. Här duger inte majoritetens diktatur eller den rika minoritetens makt på de svagas bekostnad. Nej här duger bara hela folkets välfärd: en för alla, alla för en.

Vilket folk, blir då den avgörande frågan för all demokrati? Ja, kan vi verkligen prata om demokrati innan vi på allvar har ställt oss denna fråga? Det finns bara ett hållbart svar på denna fråga: folket är hela mänskligheten, det globala samhället inom ramen för jordens ekonomi och ekologi.

Demokrati, med denna specifika inriktning, är vägen fram för det goda livet. Endast här kan gränsen och den goda samverkan mellan politik och religion upprätthållas och befästas.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Ålabodarna

Staten? Det är vi!

2011-06-19T22:26:00.001+02:00

Alla samhällen och stater som någonsin har funnits och kommer att finnas på jorden är sekulära (mänskliga) på gott och ont. Detta är politikens och jordelivets begränsning och förutsättning, i Romarriket och i Vatikanstaten, i Kina och på Kuba, i Geneve och i Kabul, i USA, Israel och i Iran. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Gud gör inte skillnad på människor.

I debatten kring sekulariseringen, kring förhållandet mellan tro och politik, religion och icke-religion, står många värden på spel, och säkert också en viktig teologisk kunskap, som inte bara har hävdats av Luther och Augustinus, utan som också bottnar i det bibliska vittnesbördet: betala din skatt och respektera lag och ordning, Guds rike är inte av denna världen! Staten ska inte bli kyrka och kyrkan ska inte bli stat.

Ja, vi ska rätt skilja på lag och evangelium. Men det är inte rätt att skilja på dem i absolut mening. Lag och evangelium är relaterade och hänger samman i sin distinktion. Gränsen är hårfin och det är lätt hänt att vackla åt något håll och tappa fokus: Jesus. Jesus som är kung. Kung över våra hjärtan och över goda och onda andar, ja. Men Jesus regerar faktiskt också i vår hopplösa kyrka och i vår gudlösa värld. I Jesus binds lag och evangelium samman (utan att sammanblandas!) till ett mäktigt ord, som är ständigt fräscht hur mycket det än tycks tjatas ut:

kärlek: du skall älska såsom Gud älskar dig: vi ska alltså ge vårt liv i kärlek såsom Gud gav oss sitt liv i kärlek.

Vi lever aldrig upp till Guds kärlek. Det är som sagt vår sekulära förutsättning (vi lever av nåd, tack och lov!). Men vår bristfällighet upphäver inte Guds gåva och därmed inte heller vår uppgift i den skapelse som Gud har satt oss till att förvalta. Detta mått skall alla individer och kollektiv mätas och vägas med, vare sig vi är sekulära eller religiösa, och som kristna ska vi veta att vi är båda delar eller inget alls, vi tar ingens parti eller allas!

Här kan vi inte principiellt skilja på stat, samhälle och individ, som om inte Gud gjorde anspråk på varje kvadratmillimeter och tusendels sekund. Men vi kan förstås inte heller kräva att alla eller ens en stor eller liten del av våra medmänniskor ska tro på Guds monarki. Låt oss därför nu (åtminstone för en tid) släppa denna debatt om det sekuläras eller religiösas värde, och istället fokusera på det som betyder något (både i Guds och i medmänniskans ögon):

Hur skapar vi ett gott samhälle för ALLA människor på HELA jorden, så att mänskligheten också kan verka för det goda livet på jorden? Visst, en fråga kan vara, varför och om vi ska ha ett kors i svenska flaggan, eller varför och om den svenska "regenten" måste tillhöra Svenska kyrkan. Det är inte oviktiga frågor. Men Guds fråga stannar inte där. Det kommer vara en fråga inte bara om rätten att bygga moské på Hisingen utan också om rätten att bygga kyrka i Riyadh, att stå upp för homosexuellas ställning i Uganda, att begränsa den mänskliga populationen (uppgiften att uppfylla jorden är utförd in absurdum!), att utveckla jordbruksstödet, att finansiera den globala sjukvården...

Guds fråga har ställts och den handlar inte om religiöst eller sekulärt, omskärelse eller förhud. Den handlar om kärlek. Nu är det vår tid att svara.

Location:Hjällbo

Föredrag och samtal om Karl Barth, kampen mot nazismen och om Barmenförklaringen

2011-05-16T22:23:00.001+02:00

Torsdag 19 maj kl 19 i Helgeandskyrkan, Lund
NEDSLAG I KYRKOHISTORIEN
Om Karl Barth och kampen mot den nazistiska kyrkan – samtal med Petter Ölmunger.

Petter Ölmunger är blivande präst (vigning 12 juni) i Svenska Kyrkan och har skrivit två uppsatser om teologen Karl Barth, född 1886 i Basel, död1968. Karl Barth var en schweizisk reformert teolog, med mycket stort inflytande över 1900-talets teologi.

Petter inleder med en snabb introduktion till Karl Barth och hans engagemang mot nazismen. Därefter får vi tillfälle att reflektera tillsammans utifrån "Barmenförklaringen", som var Bekännelsekyrkans grunddokument i samlingen mot den nazistiska kyrkan. Kanske kan samtalet bli ett slags exempelstudium i den evangeliska bekännelsens kraft.

- Posted using BlogPress from my iPad

Karl Barth Blog Conference

2010-09-29T21:05:00.000+02:00

Just nu pågår årets Karl Barth-bloggkonferens. Värd är W. Travis McMaken på bloggen Der evangelische Theologe.
Konferensen går under temat "Barth i dialog med..." och tar alltså upp samtalet mellan Barth och andra viktiga teologer. T.ex. har Matthew Puffer skrivit en mycket intressant artikel med titeln "Dietrich Bonhoeffer in the Theology of Karl Barth"

Vad är religionsfrihet?

2010-05-10T23:02:00.001+02:00

Svenska missionsrådet har skrivit en mycket bra guide till "Vad religionsfrihet innebär och när den får begränsas" (pdf)!

Bibeln är Guds ord i människors ord

2010-05-07T19:50:00.002+02:00

(hemuppgift i GT om Bibelns inspiration)

Vad det gäller frågan om synen på Bibelns inspiration så finns det en stor mängd skiljda ståndpunkter och variationer. Detta beror nog inte bara på att man kan tycka väldigt olika i sakfrågan, utan kanske ofta också på att man i högre grad än man är medveten om menar olika saker med samma begrepp och samma saker med olika begrepp. Är Bibeln, och/eller dess författare, inspirerad eller inte, inspirerande eller inte? Är Bibeln exspirerad eller har den kanske exspirerat?

Jag anser att frågan om Bibelns inspiration är teologisk. Den kan med andra ord inte besvaras med en ren redogörelse utan den kräver ett ställningstagande av något slag. Jag kommer därför att försöka redogöra för vad jag tycker är en god teologisk syn på Bibelns inspiration genom att relatera den till vad som enligt min mening är sämre bibelsyner. Jag föredrar dock att framför begreppet ”inspiration” – ett begrepp som också har sin plats, men som ofta får mytologiska övertoner och som lätt uppfattas som onödigt polemiskt - tala om Bibeln som Guds ord och diskutera i vilken mån Bibeln är Guds ord. Det ska också tidigt klargöras att teologiskt innebär mänskligt och att teologi liksom allt annat mänskligt företagande också i sina bästa stunder och i sina ädlaste former är hopplöst bristfällig.

Bibeln är Guds ord. Detta betyder att vi ska vända oss till Bibeln när vi söker Guds ord och att vi ska söka Guds ord när vi vänder oss till Bibeln. Hela Bibelns alla delar och Bibeln i sin helhet är Guds ord. Detta betyder emellertid inte att Bibeln är Guds ord i sig själv, att vi så att säga har Guds ord i vår bokhylla i den mån vi har Bibeln där, att damma av och ta fram allt efter behov och lämpligt tillfälle. Vi kan inte ha Guds ord så som vi har en pocketutgåva av Bibel 2000 (om vi har en annan översättning gör inte en millimeter i detta avseende!) i fickan. Vi kan över huvud taget inte ha Guds ord. Om det ska vara tal om något innehav så kan det endast handla om att det är Guds ord som har oss.

Bibeln är Guds ord i människors ord. Att Bibeln är Guds ord förminskar eller relativiserar inte det faktum att Bibeln är människors ord. Bibeln har inte fallit ner till oss från himlen eller reciterats för oss av änglar. Bibelns författare är inga perfekta människor, utan människor med samma typ av fel och brister som människor i allmänhet har. I vissa avseenden kan Bibelns författare och redaktörer vara högst tvivelaktiga vad det gäller kunskaper om och insikter i exempelvis etik, historia och naturvetenskap. Men liksom det att Bibeln är Guds ord inte förminskar de bibliska författarnas mänsklighet så är det viktigt att åter påminna om det omvända: de bibliska författarnas mänsklighet förminskar inte Bibelns legitima anspråk på att vara Guds ord. De bibliska författarna och redaktörerna är inte ofelbara, och deras felbarhet var helt och hållet med dem när de gav sitt bibliska bidrag, men det betyder inte att Bibeln är felbar. Vi bör inte ta parti för eller emot Bibelns ofelbarhet, för Bibeln är Guds (ofelbara) ord i människors (felbara ord).

Bibeln är Guds ord i dialogen mellan Gud och människa. I Bibeln uppenbarar sig ett samtal mellan Gud och människa, ett samtal där visserligen Gud har första och sista ordet, men där även människans ord - hennes mer eller mindre exemplariska politik och leverne, mer eller mindre uppriktiga fromhet, hennes ibland högljudda och ibland tystare böner – tas på fullt allvar. Guds ord är denna dialog. Dialogens första och sista bokstav är Gud, Guds ursprungliga tilltal och Guds slutgiltiga svar. Men däremellan ryms (och inte bara som en parantes) det mänskliga ordet.

Bibeln är, med andra ord, Guds ord i sitt vittnesbörd om Jesus Kristus. Om Bibeln är Guds ord i dialogen mellan Gud och människa så måste det innebära att Bibeln som sådan inte kan utgöra den fulla ramen för denna dialog, som om detta samtal bara tog plats i Bibeln. Som om inte Gud talade och har talat innan Bibelns tillkomst och utanför den geografiska, politiska och religiösa scen som Bibeln utgör. Som om inte Gud talar lika klart och tydligt, lika svårgripbart, idag! Bibeln pekar inte mot sig själv utan bort från sig själv. Bibeln är Guds ord, inte i sig själv alltså, utan i och med att den vittnar om hur Gud ursprungligen talade och fortsätter att tala med och genom sin mänsklighet. Jesus Kristus är Ordet som Bibeln vittnar om. Han är Guds ord och inte desto mindre ett mänskligt ord.

Bibeln är Guds ord i sitt tilltal till oss. Bibeln är Guds ord i dialogen mellan Gud och människa. Detta är alltså inte bara en dialog som vi kan läsa om i Bibeln, det är en dialog som vi deltar i genom Bibeln. Genom vårt Bibelstudium (vårt läsande i och talande om) tilltalar Gud själv oss. Inte bara genom att säga ”Jesus, Jesus” (det vore väl ett alltför förutsägbart gudsord?), utan genom att verkligen tala till oss.

Jag har försökt beskriva min bibelsyn och jag tror att man enkelt kan se vilka tendenser i bibelsyn som jag polemiserar mot. Självklart tycker jag att ”min” bibelsyn är ganska bra och den bästa jag känner till och förmår uttrycka. Samtidigt vet jag två saker: för det första att mina kunskaper i ämnet är mycket begränsade och att min bibelsyn är i stort behov av fortsatt utveckling. För det andra: också den bästa bibelsyn kan liksom den ädlaste teologi inte bli mer än ett mänskligt försök och riskerar alltid att få de värsta konsekvenser. Med andra ord: en god Bibelsyn garanterar inte en god användning av Bibeln, lika lite som en dålig Bibelsyn garanterar en dålig användning. Hur vi än tänker och handlar så finns det en mycket stor risk att vår Bibelläsning fördunklas av våra egna upphöjda principer av det ena eller det andra slaget.

Det finns ändå ett principiellt ställningstagande som är viktigt att ta för den generella bibelforskningens sak och för Bibelns generella ställning hos Guds mänsklighet. Det går alltså enligt min mening inte att hålla Bibeln som Guds ord om man inte i samma andetag också håller den för (mänskliga) människors ord. Detta är ett fundamentalteologiskt krav. Men det går inte att kräva det omvända. Med andra ord: det går att hålla Bibeln för människors ord utan att hålla den för Guds ord. Det är inte en lika riktig ståndpunkt som den första, den är inte på samma sätt värdig det anspråk Bibeln gör. Men det är en legitim hållning som måste respekteras. Att hålla Bibeln för Guds ord kräver ju en tro, den tro som Bibeln vill väcka och den tro som Bibeln vill att vi ska lyssna till det bibliska budskapet med. Men alla har inte denna tro. Det kanske i och för sig är tråkigt. Men vem kan ärligen säga att hon hade denna tro första gången hon hörde eller läste Bibeln? Det finns en stor risk att vi upphöjer vår tro på Bibeln på bekostnad av en verklig tilltro till att Bibeln tål också otro och tro i tvivlets form. På det viset riskerar vi inte bara att göra det svårt för icke troende att finna Bibeln tilltalande, vi riskerar att med vår stora tro snarast vittna om ett grundläggande tvivel hos oss själva. Har för övrigt inte just de människor som kanske öppet förnekade en tro på Bibeln som Guds ord, eller de vars sanna tro vi öppet eller fördolt betvivlade, ofta varit människor som gav oss viktiga och kanske avgörande kunskaper om och insikter i Bibeln och dess budskap?

Detta relaterar för övrigt till ”problemet” att Bibeln å ena sidan är Guds ord och frälsningshistoria, men å andra sidan är ett vittnesbörd om den allmänna historien. Med andra ord: Bibeln gör visserligen anspråk på att beskriva Guds frälsningshistoria men knappast på att i alla avseenden ge en, utifrån den historiska vetenskapen, historiskt korrekt skildring. Det går därför inte riktigt att beskylla Bibeln för tillkortakommanden i detta avseende. Samtidigt utgör Bibeln, vare sig den eller dess supporters nu vill det eller ej, ett mycket viktigt allmänhistoriskt dokument. Skulle det vara vår sak att kräva eller ens uppmana den allmänna historieforskningen att inte studera och alltså utifrån bästa förmåga bedöma de bibliska skrifternas källvärde? Knappast. Det vore inte bara att förneka Bibelns allmänmänskliga värde, det skulle även på ett alltför egenmäktigt och självsäkert sätt rita den frälsningshistoriska kartans gränser gentemot sin omvärld. Det är mer värdigt Guds fortsatta verksamhet att samtidigt som man håller Bibeln som Guds ord låta det mänskliga ordet, i och utanför Bibeln, ocensurerat komma till tals och bli hört.

För ett öppet nattvardsbord

2010-05-05T12:05:00.001+02:00

Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord i den meningen att "alla som är döpta (oavsett tradition) i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn inbjuds till måltiden." Se Kyrkoordningen kapitel 20.

Jag anser att vi borde ha ett öppet nattvardsbord för alla som vill komma till måltiden.

Jag är inte ensam om denna åsikt. I praktiken sker detta redan i många, om inte de flesta, av våra församlingar. Två motioner i ärendet har inkommit till Kyrkomötet de senaste 5 åren: 2005 från Johan Linnman och Anders Åkerlund och 2009 från Johan Åkesson. Motionerna fick dock avslag av Kyrkomötet på Läronämndens och Gudstjänstutskottets inrådan. Kanske kan man skönja en öppning i och med att Kyrkostyrelsen ändå fick i uppdrag "att teologiskt och pastoralt aktualisera (sic!) det nödvändiga sambandet mellan dop och nattvard." Jag har mailat Kyrkostyrelsen med frågan hur man har aktualiserat detta uppdrag, men inte fått något svar.

Man måste nog säga att de argument för ett stängt nattvardsbord som hittills har givits från Läronämnden och Gudstjänstgruppen är ganska svaga:

"Dop och nattvard hör ihop"

Det är väl i och för sig riktigt att dop och nattvard hör ihop, i Jesus Kristus. För liksom dopet är Jesu Kristi (enda och ena) dop: det dop som Jesus döptes med av Johannes, det dop som Jesus döpte sin kyrka med på Pingstdagen, det dop som Kristi kyrka döper med i Jesu namn, så är nattvarden Jesu Kristi heliga måltid, Kristi kropp och blod som utges och utgjuts för och till oss som vill ta emot denna nåd.

Men varför skulle detta betyda att odöpta personer inte skulle vara välkomna till nattvard? Skulle inte samma logik förbjuda dop för den som ännu inte har deltagit i måltiden?

"Nattvarden är de döptas måltid"

Detta kan vi väl gå med på, även om Jesu egna lärjungar och efterföljare inte tycks ha känt till detta. Men varför skulle det att nattvarden är de döptas måltid, alltså att Jesu Kristi kropp och blod utges för dem som har dött och begravts med honom, alltså att livets bröd utges till den mänsklighet som Gud i honom har uppväckt ifrån de döda, varför skulle det innebära att odöpta uteslöts från detta brödunder? Samma logik skulle väl innebära att syndare uteslöts från den kyrka som är de heligas gemenskap? Men liksom kyrkan inte blir mindre helig genom att det är syndare som inlemmas, så blir inte nattvarden mindre de döptas måltid genom att odöpta deltar. Medan vi ännu var odöpta gav Gud sig själv och sitt eget liv för sin mänsklighet i sin egen sons gestalt.

"Det skulle riskera att försvaga dopets ställning"

Om det dop vi pratar om är Jesu Kristi dop, behöver vi då ängslas över att dess ställning skall bli så mycket svagare?! Och, om det nu är Jesus vi talar om, behöver vi då verkligen oroa oss över att denna kraft i grunden ska rubbas, om än i dess svagaste ställning? Var är allt tal om förekommande nåd som kyrkans dopteologi så ofta annars betonar? Orkade den inte hela vägen fram till altaret?

"I praktiken deltar människor som inte döpts"

Gudstjänstutskottet är medvetet om detta: att lära och praktik inte stämmer överens i denna fråga. Men man vågar inte ta konsenvenserna av detta: att ändra i kyrkans lära eller strama åt i kyrkans praktik. Tanken är kanske att man å ena sidan vill knyta an till och skapa gemenskap med de stora kyrkotraditionerna, men å andra sidan vill låta församlingarna bevara största möjliga autonomi, särskilt i frågor där argumenten sviktar.

För frågan är om inte det bästa argumentet mot ett öppet nattvardsbord är just traditionsargumentet: Så har vi alltid (sedan 100-talet i mindre och sedan 300-talet i större utsträcking) gjort, och så lär våra bekännelseskrifter (alltså inte apostolicum eller nicenum!). Det är vår tradition att göra så. Det är inget dåligt argument, för vi ska visa aktning för våra fäder och mödrar. Vad har vi för rätt och möjlighet att ifrågasätta det goda i deras lära och praxis? Men frågan är ändå om det är ett tillräckligt bra argument om vi först och främst ska lyda Guds första bud? Om vi inte har denna kritiska udd riktad också mot våra anfäder, kan vi då i grund och botten vara solidariska med dem, i grund och botten hedra just dem?

Det finns säkert många andra (bättre och sämre) argument mot ett öppet nattvardsbord för odöpta. Men jag tror att vägen fram för Svenska kyrkan måste vara ett tydligt ställningstagande för ett öppet nattvardsbord. Inte i den meningen att denna måltid blir ihålig och vag, att vi i ett försök att locka medlemmar och anhängare, eller på grund av osäkerhet och rädsla, blir otydliga med vad detta är för bröd och vin.

I denna mening är jag alltså för ett öppet nattvardsbord:

Att alla som vill här får ta emot den Jesus Kristus som Gud har givit alla människor och hela mänskligheten.

Location:Renströmsgatan,,Sverige

Vox populi eller vox Dei? Hur styrs kyrkan?

2009-10-01T22:43:00.004+02:00

I samband med Svenska kyrkans kyrkoval har naturligt nog denna fråga kommit att diskuteras mer än vanligt. Jag ska försöka att inte här hamna för mycket i detaljer, vilket väl i och för sig hade kunnat vara mer klargörande...

Gud är kung, och i den meningen är kyrkan förstås en monarki. Men Guds rike är inte av denna världen och denna världens monarker har i sig ingen likhet med Gud. Som kristen kyrka tror vi att Gud regerar, inte bara i världens ljus och mörker, utan också vår hopplöst oregereliga kyrka. Ja, vi tror att kyrkan är Jesu Kristi jordiska kropp. Han är huvudet, vi är lemmarna. På sätt och vis ganska enkelt alltså: allt ifrån lilltå till storhjärna (häng inte upp er på anatomiska motsägelser!) har vi bara att foga oss till hans vilja och vandra hans väg. Men i praktiken blir det svårare. Gud är osynlig och den helige ande kan inte låsas in i bur. Jesus kom för att anta en tjänares gestalt. Han möter oss i världens utanförskap. Jesus har alltså inte konkret form på samma sätt som t.ex. ordförande Persson (som vi för övrigt kan hysa stor respekt för!). Gud är alltså inte heller någon sorts diktator i världslig mening. Gud har inte skapat oss till mekaniska marionetter utan kallat oss till fria tjänare. Med andra ord: vi skall skall vara Guds goda ekonomer (fromma som duvor och kloka som ormar), förvaltare av den goda skapelsen och av kyrkans tradition och vittnesbörd.

Men hur skall vi då rent praktiskt göra detta? Hur skall vi rent praktiskt gestalta och vara Kristi kropp, det vill säga öppet och frimodigt möta världens ondska och längtan? Det finns inga bra metoder för detta. Vi kan be och arbeta, förkunna och undervisa, samtala och meditera. Vi kan organisera oss efter världens mönster eller i motsättning till detsamma. Oavsett hur vi gör så är det avgörande Guds kärlek och sanning. Men något måste vi göra, och att inte göra något är att göra något dåligt.

Ett svar är att Svenska kyrkan vill vara en demokratisk kyrka. "Demokratisk" är ett sånt begrepp som gärna blir vida använt men föga förstått. Både av demokratins anhängare och av dess motståndare används det ofta förenklat och som ett slagträ i debatten. Och detta gäller både i och utanför kyrkan. Själv tycker jag att demokrati, rätt förstått, är något bra, både i och utanför kyrkan. Men det finns som sagt begränsningar här som kanske blir särskilt tydliga i kyrkan. Det går förstås inte att sätta likhetstecken mellan folkets röst och Guds röst eller, för den delen, med "det goda" (för att tala mer allmänpolitiskt). Och vad menar vi förresten med folkets röst? Menar vi det som Jesus menade: alla människor i hela världen? Eller sätter vi demokrati och folkstyre i för nära samband med det svenska folkets svenska folkkyrka?

Man kan säga att Jesus hade ett starkt demokratiskt budskap och att vi alltså har en fast grund för ett demokratisk kyrkostyre. Jesus ville bemäktiga alla, oavsett etnicitet, kön och ålder, att bli delaktiga och få en röst (och självklart inte bara i kyrkan, utan i hela världen!). Ja, genom att bli människa gav Gud sin egen röst till mänskligheten och gjorde i samma andetag mänsklighetens röst till ett med sig själv. Det innebär inte att mänskligheten i sig själv, oavsett vi mäter denna mänsklighet summariskt eller utifrån den ena eller andra preferensen, förmår uttrycka Guds röst. Men det betyder att Gud kan detta otroliga, i världslig mening motsägelsefulla under: i människan Jesus vara fullt ut och helt och hållet Gud.

Detta innebär med andra ord inte att kyrkan nödvändigtvis skall styras "demokratiskt" med allt vad det nu för tillfället kan betyda. Men det betyder att Gud kan komma till tals också på detta sätt, och också att det knappast finns någon annan organisation och ordning som skulle kunna garantera att det verkligen är Gud som kommer till tals (habemus Papam, in coelis!!).

Så hur styrs kyrkan? Hominum confusione? Dei providentia?

Följ med och se!

2009-09-24T22:47:00.002+02:00

Jag kom på alldeles för sent att denna motion borde skrivas. Kanske kan ngn ledamot snappa upp den inför nästa års kyrkomöte? Tänkte ändå att den var relevant att publicera nu då jag har hört att man har diskuterat bland annat detta med Svenska kyrkan och EU.

Motion om anslutning till Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att undersöka möjligheterna att underteckna Leuenbergkonkordin och att således ansluta sig som fullvärdig medlem i Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa.

Motivering

Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa (GEKE eller CPCE) grundades 1973 i Leuenberg i Schweiz. Det är en kyrkogemenskap som vill förvalta de reformatoriska kyrkornas tradition in i vår tid och vara en evangelisk röst i det nya Europa. Annorlunda uttryckt kan man säga att det är en kyrkogemenskap som inte vill att reformationens arv skall gå förlorat i takt med de europeiska nationalstaternas tillbakagång. De senaste åren har CPCE allt mer utvecklats till en levande och stark aktör i Europa och i den internationella ekumeniska dialogen.

Idag har nästan alla av Europas evangeliska eller protestantiska kyrkor skrivit under Leuenbergkonkordin och är således fullvärdiga medlemmar i GEKE, sedan 1999 respektive 2001 även Den Norske Kirke och Den Danske Folkekirke. Svenska kyrkan (liksom Islands och Finlands evangelisk-lutherska kyrkor och Svenska Missionskyrkan) har emellertid valt att inte underteckna Leuenbergkonkordin utan har istället status som mindre aktivt "deltagande kyrka" eller observatör i samarbetet. Svenska kyrkan har istället valt att lägga större kraft på Borgågemenskapen och på den Europeiska kyrkokonferensen (CEC-KEK) vad det gäller den internationella ekumeniken i Europa.

Jag tror att Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa kommer att få en allt viktigare roll som aktör och samtalspart i det framtida europeiska kyrko- och samhällsbygget. Jag tror att Svenska kyrkan som fullvärdig medlem och som undertecknare av Leuenbergkonkordin har mycket att tillföra denna kyrkogemenskap och att GEKE har mycket att tillföra Svenska kyrkan. Jag tycker också att det borde vara naturligt för Svenska kyrkan som europeisk och evangelisk kyrka att tillhöra och ta ansvar för denna gemenskap.

Ett medlemskap i GEKE sker inte på bekostnad av Svenska kyrkans övriga engagemang i den europeiska internationella ekumeniken, särskilt inte av Svenska kyrkans mycket viktiga arbete i den Europeiska kyrkokonferensen (CEC-KEK), som inom ramen för det europeiska samarbet är att jämföra med Sveriges Kristna Råd (SKR) i Sverige.

Jag föreslår därför att kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att närmare undersöka möjligheterna att underteckna Leuenbergkonkordin och att således ansluta sig som fullvärdig medlem i Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa.

2009-07-29T18:45:00.001+02:00

Predikan - Jungfru Bebådelse (1 årg.)

Guds kris (Guds mäktiga verk)

Aspenäs kyrka, söndag 22/3-09

Det är kristider...i Israel på profeten Jesajas tid. Landet är splittrat i ett nordligt rike som kallas Israel och ett rike i syd, som kallas Juda och där Jerusalem är huvudstad, där kung Achas regerar och profeten Jesaja profeterar. Det är verkligen mörka tider. Sociala och ekonomiska orättvisor härskar, en girighetskultur sprider ut sig, de svaga i samhället: föräldralösa, änkor och invandrare förtrycks. Det råder inbördeskrig och allmänt kaos. Dessutom hotas Jerusalems murar och portar av den tidens supermakt, det assyriska väldet.

Var är nu den Gud som kallade Abraham och Sara till ett förlovat land och som lovade en ätt lika talrik och glimrande som ökens sandkorn och himlens stjärnor? Var är nu den Gud som genom Mose befriade sitt folk från slaveriet i Egypten och som ristade in sin lag, inte bara på två stentavlor utan i gudsfolkets hjärtan? Vem finns längre som lyssnar till Guds ord och följer Herrens bud? Det folk som skulle vara ett levande tempel för Gud vandrar nu sina egna vägar, deras hjärtan har förvandlats till sten. De fornstora dagar då kung David tronade över ett enat och mäktigt rike är nu ett minne blott.

Achas, kungen av Juda är en blek och vek kopia av sina föregångare. Förtvivlat ser han hur makten glider honom hur händerna och hur hans rike nu står vid ruinens brant. Förtvivlat ser profeten Jesaja hur både kungen och folket vänder sig allt längre bort från Gud i takt med att krisen fördjupas.

Gud är med oss!, säger profeten, både i höjden och i dödsriket, ser ni inte?? Men folket hör inte och kung Achas är förblindad. De enda tecken han ser är att det går åt helvete med allt ihop. Det är kristider i Israel på profeten Jesajas tid.

Jag skall tala lite om detta ord: kris. Om man läser de bibliska grundtexterna, de som är skrivna på grekiska, så ser man att just "kris" är ett mycket vanligt och viktigt bibliskt ord. Det betyder i Bibeln ofta "dom", dels i betydelsen urskiljande, den gränsdragning vi människor ständigt måste göra mellan rätt och fel, ont & gott, sant & falskt, men som endast Gud vet exakt var den går. Dels betyder kris själva konsekvenserna av Guds sanna dom: det vill säga rätt & rättvisa. Kris är som bekant ett vanligt förekommande ord hos oss. Det faller ju en stor skugga också över vår tid, som på många sätt är den samma som profeten Jesajas tid. För oss betyder kris ofta ett kaotiskt tillstånd men även den förvandling och mognad som kan växa fram genom krisprocessen. Men jag ska inte tala om våra kriser, inte om den finansiella krisen, miljökrisen eller krisen i skolan. Jag ska inte heller tala om mina egna personliga kriser eller om det trauma det måste innebära att leva i ett krigshärjat land eller som gömd flykting i någon av Göteborgs förorter.

Jag ska tala om den kris som drabbade en ung kvinna i en landsby i Galileen. Det måste ha varit en chock för Maria att stå öga mot öga med en sådan budbärare och att få ta emot ett sådant bud: "Ditt barn skall kallas den högstes son, hans välde skall aldrig ta slut." Vilket glädjebud! Vilket skrämmande budskap!! Var inte rädd Maria, du har funnit nåd hos Gud. Bara detta att för första gången få veta att man skall bli förälder är något skrämmande, en stor glädje och en stor rädsla. Finns det någon gåva som är större än att få barn, ett nytt liv? Finns det då någon förlust som är större än förlusten av en sådan gåva? Kanske är det så att förälderns rädsla för denna, den största av alla gåvor, bottnar i vetskapen om att gåvan på sätt och vis redan från början är förlorad. Denna gåva som jag har fått är egentligen inte min. Detta liv som har givits mig i och med mitt barn tillhör mig inte. Han eller hon kommer att leva sitt eget liv och gå sina egna vägar. Och en dag kommer döden att skilja våra vägar åt vare sig vi vill eller inte.

Ja, att bli förälder i allmänhet är något mycket kritiskt, så mycket mer då för Maria. Är inte hela hennes föräldraskap och hennes relation till sin förstfödde från början till slut en enda stor kris? Först ovissheten kring hur Josef, hennes trolovade skulle ta beskedet, och sedan hela familjens dramatiska flykt till Egypten undan kung Herodes. Sedan tonåringen Jesus som till sin mors och fars bestörting och förvåning stack hemifrån, inte för att härja med byns ungdomsgäng, utan för att vara i templet "hos sin fader" i himlen (Luk 2:41). På samma sätt måste det ha huggt till i Marias själ när Jesus som vuxen ofta tycktes förneka sin jordiska familj. Som den gången Maria tillsammans med hans yngre syskon frågade efter Jesus, men Jesus svarade "Vem är min mor och mina syskon? Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor." Ändå var det hon, Maria, den jordiska modern, och ganska få av Jesu "andliga" familjemedlemmar, som fanns vid hans sida när han slutligen hängde på korset. Kan man tänka sig en större sorg för en mor? Lika självklart som hon en gång hade förstått och glatt sig över livets under som växte i hennes inre, lika självklart grät Maria nu all den oro hon från början burit på och som nu besannades på värsta tänkbara sätt. Det lilla ljus hon en gång dolt i sitt moderliv var nu livslågan som släcktes inför hela världens åsyn. Krisen hade nu nått sin kulmen i Pilatus och i folkets dom: Korsfäst honom!!

Men världens dom är inte det första och inte heller det sista ordet i denna berättelse. För när vi nu har talat om den kris som drabbade Maria och som också blev hennes livskris så har vi i grund och botten talat om Guds egen kris. Guds kris är i grund och botten inte de svåra tider vi drabbas av som en dom över alla våra individuella och kollektiva tillkortakommanden och övertramp. Det finns all anledning att dra lärdom av såna kriser och att göra bot och bättring. Men Guds kris är i grund och botten den dom som Gud lät falla över sig själv, den död som Gud lät sig själv drabbas av. Ordet blev kött, allt kött är hö. Så älskade Gud världen att han inte bara gav den sin ende son, utan i honom gav han världen sitt liv och gav sitt liv för världen.

Det faller en stor skugga över vår tid och över hela mänsklighetens historia. Vi famlar i mörkret med kung Achas, men också med profeten Jesaja och med den unga kvinnan som skulle bli Jesu mor. Men Gud har, i ljuset av den kris som han själv drabbades av, visat att mörkret aldrig kan övervinna ljuset, det ljus som Gud i begynnelsen lät lysa upp universum med, det ljus som Maria fick i gåva men som hon inte fick behålla för sig själv eftersom det var hela mänsklighetens gåva. Det ljus slutligen som på tredje dagen efter korsfästelsen sprängde dödsrikets och gravens portar. Marias stora glädje förvandlades till en stor rädsla och en stor sorg. Men livet reste sig upp och mänsklighetens stora rädsla och sorg förvandlades åter till en stor glädje. Det är denna glädjefest vi idag firar i kyrkan. Mitt i fastetiden precis 9 månader innan vi firar jul och Jesu födelse gläds vi över det löfte och hopp som tändes i Marias inre. Mitt i fastetiden ser vi fram emot påskdagens under, Guds dom över döden: "Han är uppstånden!!" Med Maria gläds vi över livets seger. Det är en stor glädje, men det är en glädje som alltid kommer att bära på minnet av en stor sorg. För Gud har visat att Livet, också det eviga livet, är ett liv som bär på ett stort sår.

Jag undrar om det inte är ett uttryck för Guds underfundiga humor när han låter Jesajas profetia gå i uppfyllelse på det sätt som den gör. Guds sätt att liksom låta människan spela en central roll men ändå själv spela huvudrollen, själv få sista ordet. Det namn Maria skall ge sitt barn är inte Emanuel som man kanske kunde tro, utan "Jesus", som precis som "Jesaja" (det är två varianter av samma ord) betyder "Herren frälser". Ingen annan än Gud kan rädda oss. Vi är maktlösa. Men vi är inte hjälplösa. Gud är med oss, under livets höjdpunkter och när vi vandrar i dödskuggans dal. Gud är med oss men Gud tillhör oss inte. Vi kan bara ta emot Gud som man tar emot ett litet barn, ett liv som tar hela livet i anspråk, en gåva som aldrig kan ägas, bara älskas. Vilken stor glädje att få älska Gud, vilken skrämmande stor glädje! Var inte rädd Maria, det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus.

2009-05-21T21:51:00.003+02:00

Idag gick vi i Angereds församling "pilgrimsvandring" i Lärjeåns dalgång, tillsammans med Österns Assyriska kyrka, Tomaskyrkan, Bergums församling mfl.

Vi var nog ett femtiotal som samlades utanför kyrkan på Hjällbo torg för en kort andakt kl 8, för att sedan ta oss vidare ned till Hjällbo gård och genom dalgången och över Gunnilseslätterna till Angereds kyrka för avslutande gudstjänst och lunch. Vid lunchen var vi nog närmare hundra, efter att en del anslutit längs vägen och Bergums församling anlänt från motsatt håll. Det blev en riktigt fin vandring, inget regn och lagom mkt sol, härlig sång på svenska och assyiriska, och många nya och nygamla bekantskaper.

Tack Herre för att du vandrar med oss.

2008-08-24T09:44:00.003+02:00

I juni blev jag äntligen klar med min uppsats om Karl Barths predestinationslära:

"Guds nådeval – Jesu Kristi utkorelse. Ett studium av predestinationsläran i Karl Barths Kirchliche Dogmatik (§ 32 & 33)" (pdf)

Det var ett tidskrävande och ibland ganska hårt arbete, inte minst att översätta stora mängder citat, huvudsakligen från tyska till svenska, men även från grekiska och latin. Framför allt, emellertid, var det en kul och lärorik tid att hålla på med uppsatsen. Jag känner mig nu ännu mer övertygad än tidigare om nyttan och glädjen i att studera med Karl Barth som lärare.

Så nu fortsätter jag med att studera religionsbegreppet hos Karl Barth, med särskilt fokus på KD I/2 § 17. Mer om detta senare...

2008-02-11T15:11:00.000+01:00

Du som dömer levande och döda

(Översatt från Psalm 276 i den danske salmebog)

Du som dömer levande och döda,
mörkret är för dig som klarljus dag.
Hunger efter rätten är din föda,

nåd och sanning är ditt välbehag.
Herre Kristus när du kommer åter,

döm oss i ditt ljus som allt förlåter.

Iförd dommarkappans sköna kläde,
klädde jag min nästa i förakt.
Slog ihjäl hans mod och stal hans glädje,
tog ifrån Guds lag min egen prakt.
Fram mot domens dag får jag nu vandra,
iklädd mina domar över andra.

Herre Kristus endast du kan döma,
ingen annan känner hjärtats tro.
Endast du vill låta rätten strömma,
låt din fulla kärlek bland oss bo.
Domarna blir dömda när du reser,
korsets tecken över världens teser.

Du som dömer levande och döda,
led oss ut ur mörkret med din dom.
Låt ditt friska vatten i oss flöda,
låt rättfärdigheten stå i blom.
Alla knän skall böja sig den dagen,
glädjebudet genomlyser lagen.
J. Johansen 1975, P. Ölmunger 2008
Musik: Asger Pedersen 1978

2008-02-04T23:35:00.000+01:00

Avmytologisering enligt Barth och Bultmann

Förra veckan läste jag Bultmanns Jesus Kristus och avmytologiseringen eftersom jag för ett tag sedan kom över denna bok på ett antikvariat och för att jag ville försöka förstå vad det är Bultmann egentligen menar med "avmytologisering". Min tidigare uppfattning av Bultmann har jag främst fått i andra hand via Barth, vilket förstås är en ganska kritisk bild, men som jag måste anse rättvis, åtminstone avseende ovan nämnda bok.

Barth talar också om avmytologisering, men menar då något helt annat.

Förenklat skulle jag säga att skillnaden mellan Barth och Bultmann vad det gäller avmytologisering huvudsakligen är att Bultmann utgår ifrån sanningen sådan han finner den hos den moderna människan, i hennes värld och världsbild, och försöker sedan med hjälp av denna sanning avmytologisera mytologiska föreställningar i Bibeln, medan Barth tvärtom försöker bereda plats för den sanning som han menar uppenbarar sig i Bibeln för att med hjälp av denna sanning försöka avmytologisera mytologiska föreställningar hos den moderna människan, i hennes värld och världsbild. Bultmann försöker således avmytologisera t.ex. jungfrufödsel, uppståndelse och andra bibliska underverk, Barth däremot t.ex. nationalsm, nazism, kommunism och kapitalism. Skillnaden är alltså fundamental och yttrar sig också radikalt olika.

Det kan inte råda någon tvekan om att Bultmann begår ett stort misstag, både på så vis att han underskattar den antika människan och överskattar den moderna, men också och som en följd därav att han hellre lyssnar till den sanning som världen tycks äga än den sanning som Gud uppenbarar i Bibeln, den sanning som avslöjar världen som osann. Till Bultmanns försvar får man dock säga något. Visst äger den moderna världen kunskaper som den antika, inte minst i dess judiska kontext, inte ägde, kunskaper som vi naturligtvis inte har någon rätt att förtränga utan som vi skall låta forma oss och våra beslut. Visst finns det mytologiska föreställningar också i Bibeln på olika plan. Det är förstås också riktigt som Bultmann hävdar att ingen människa kan göra sig fri från världsliga föreställningar (vad vore det för ett ufo?!) och att man därför bör göra sig medveten om detta och ta till sig och utgå ifrån de föreställningar som är mest sanna. Men fokus för teologen måste ändå vara det ord som kommer från Gud och som är något helt annat än de sanningar som vi bär och trodde oss bära.

Teologin skall lära känna filosofins tankegångar, t.ex. existentialismens med tanke på Bultmann, också såsom de nödvändigtivs (mer eller mindre medvetet) yttrar sig även inom teologin, lära sig älska dem och lära av dem. Men teologin får aldrig låta någon filosofi diktera för och härska över sig.

2007-12-21T16:05:00.000+01:00

Om ekologi & ekonomi

Finns det två begrepp som å ena sidan hör så oåtskiljeligt nära samman och som samtidigt, å andra sidan, så sällan nämns tillsammans och i detta sitt rätta sammanhang?

För vi har här, uppenbarligen, att göra med två aspekter av en och samma sak: allas vårt gemensamma hem och hus, jorden och universum, Guds kosmiska skapelse som vi har givits att, efter bästa huvud och hjärta, vårda och förvalta till Guds ära. Hur länge till kan detta, som är klart som solen, fördunklas av den allmänna expertisen och förnekas av den allmänna köpkraften?

Ekologi är hemkunskap, den kunskap och förståelse vi som skapelsens krona gemensamt och enskilt bär (har burit och skall bära) och skall förmedla om vår jord (och om jordens plats i universum) och om dess större och mindre invånare, om dess ädlare och enklare, mer eller mindre livfulla, livsformer. Vi är kallade till att lära känna denna skapelses alla djup och höjder, sammanhang och processer, utvecklingar och avvecklingar, möjligheter och begränsningar. Vi är kallade, själva skapade och således själva begränsade, till att lära känna detta vårt hems hela omfång, utan rädsla, utan att förtränga eller försöka fördunkla det som är sant om den plats, den tid och det rum, som givits oss att verka i. Vi är kallade till att vara ekologiska, att med hela vårt väsen känna och förstå denna vår världs hela mångfald.

Ekonomi är hushållning, vårt förvaltande av skapelsen och av hela denna världs alla rikedomar och resurser, krafter och tillgångar. Vi är kallade till att med vår maktställning, med alla våra styrkor och förmågor, tjäna denna värld, inte tjäna på den. Vi är inte kallade till att härska över världen, och vi är inte kallade till att lyda under världen. Vi är kallade till att, med Gud som vår ende Herre och kung, stå och verka mitt i världen, som ett heligt tempel mitt i en fördärvad omgivning. Vi är kallade till att vara ekonomiska, att bygga hållbart, som om (et sic est!) hela universum, alla dess (mer eller mindre lysande) stjärnor, alla dess (klart eller oklart sammanhängande) livsformer och hela dess (födolda och uppenbarade) historia, endast (fast vad kan vara större än just detta?!) fanns till för denna enda sak: att ära och prisa Gud och att vittna om Guds eviga rike.

Varför vi? Vad är vi att kunna detta?

Gud kallar oss, han ropar på oss genom sitt tilltal från evighet till evighet. Vi behöver inte söka efter orden, vi behöver inte finna på svar efter eget huvud. Gud har själv givit sitt ursprungliga och slutgiltiga svar på detta tilltal:

Jesus Kristus

2007-12-11T21:55:00.000+01:00

Karl Barth om teologins omöjliga möjlighet

"Vi skall som teologer tala om Gud. Men vi är människor och kan som sådana inte tala om Gud. Vi skall veta om både och, både vårt Skall och vårt Icke-kunnande, och just därmed ge Gud äran. Det är vårt trängmål. Allt annat är barnlek vid sidan av det." (Das Wort Gottes als Aufgabe der Theologie, 1922, s151)

2007-12-01T20:37:00.000+01:00

Adventspsalm

I augusti presenterade jag min översättning av en fin dansk adventspsalm så jag låter nu åter publicera den posten...

Jag har under en liten tid försökt översätta en fin dansk psalm (nr 87) av tidigare biskopen i Helsingör, Johannes Johansen. Jag anser mig nu klar, skönt! Den var betydligt krångligare att översätta än vad jag hade väntat mig. Den är ganska hårt styrd både av rim och rytm, och jag har slaviskt hållit mig till den givna formen, lite på bekostnad av innehåll. Den som vill jämföra min text med originalet, och också höra psalmmelodin, kan göra det här, på den fantastiska hemsidan "Den Danske Salmebog Online" ( en av fördelarna med statskyrka!).

"Det första ljuset är Guds skaparord
Som tände liv i tomma natten
Ur ödemarken formades en jord
I budet över djupa vatten

Det andra ljuset sågs i Betlehem
Guds son kom ner från himlaborgen
I denna världen hade han sitt hem
Han delade den djupa sorgen

Det tredje ljuset är en helig vind
En storm som sliter tungobanden
Det öppnas vägar för var döv och blind
Som vänder sig till sanningsanden

I fjärde ljuset brinner alla tre
I kryptan bakom hjärtats slöja
Ur avgrunden dit bara Gud kan se
Skall kärleken ditt liv upphöja"

Text: J. Johansen 1963, 1971, 1974, P. Ölmunger 2007

Musik: P. Möller 1978

2007-11-07T15:43:00.000+01:00

Ett par månader innan han dör (10 dec 1968) får Karl Barth frågan om vilken roll begreppet "nåd" spelar för honom eller för hans teologi...

"...det sista ordet som jag har att säga, även som teolog och i slutändan som politiker, är inte ett begrepp som "nåd", utan ett namn: Jesus Kristus. Han är nåden, inte sant? Och han är det sista, bortom värld och kyrka och även bortom teologi."
(Interview von R. Schmalenbach, Deutschschweizer Rundfunk (17.9.1968). In Gespräche 1964-1968)

Karl Barth: Det kristna dopet

2007-10-18T20:26:00.001+02:00

Jag har tidigare publicerat utdrag ur Det kristna dopet, några citat från varje kapitel med ledsats och har här nedan ordnat dessa. Denna föreläsningsserie från 1943 (sv. övers. 1949) hette i publicerad form ursprungligen Die kirchliche Lehre von der Taufe, alltså "Den kyrkliga läran om dopet", analogt med Barths Kirchliche Dogmatik.

För ordningens skull bör det också nämnas att Barth själv, i förordet till KD IV/4 (jag tror från 1967) säger att han inte längre vill citeras från "Det kristna dopet" angående sin dopsyn eftersom denna kommit att ändras en hel del sedan den skriften och eftersom han uttrycker sin reviderade uppfattning om dopet i just KD IV/4, som dock tyvärr endast finns som fragment.

Jag väljer alltså att med dessa citat gå emot Karl Barths egen vilja, och jag kan endast be om Guds överseende välsignelse och Karl Barths förstående förlåtelse om detta på något sätt skulle komma till hans kännedom. Jag lovar dumdristigt att i gengäld publicera några översatta stycken från KD IV/4 när tid ges.

I
II
III
IV
V
Slutord

2007-10-07T13:48:00.000+02:00

ἑαυτοῦ - sig själv
ἐγώ - jag
εἰλικρινής, ὁ - (be)dömd av solen (bokstavligt), d.v.s. stå i klarljus; ren (B2000 Fil 1:10); skuggfri, solklar
εἰμί - vara, finnas, existera
εἰρήνη, ἡ - fred (bokstavligt & bildligt, inre & yttre), frid
εἰς - till, in i, i
ἐκκαίομαι - upptändas (B2000)
ἐκφεύγω - undfly, undgå (B2000)
ἐν - i, bland, hos, med
ἐνάρχομαι - påbörja
ἐνέργεια, ἡ - verksamhet; kraft (Fil 3:21)
ἐξαιρέω - plocka ut (ur), rädda (B2000)
ἐξανάστασις, ἡ - uppståndelse (Fil 3:11, hl); det som står upp ur (LXX Gen 7:4)
ἔπαινος, ὁ - beröm, ros
ἐπί - över, på, uppå
ἐπίγνωσις, ἡ - insikt, kunskap, förståelse; djup eller full kunskap
ἐπιποθῶ - längta efter
ἐπίσκοπος, ὁ - övervakare, ngn som har uppsikt (B2000 Apg 20:28); församlingsledare (B2000 Fil 1:1, 1 Tim 3:2, Tit 1:7); vårdare (B2000 1 Pet 2:25); biskop
ἐπιτελέω - fullborda, avsluta
ἐργάτης, ὁ - arbetare
ἔργον, τό - arbete, verk, handling
ἐριθεία, ἡ - missämja, intrig
ἔρχομαι - komma, anlända; bege sig
εὐαγγέλιον, τό - evangelium, glädjebudskap, god nyhet
εὐλογητὸς 3- välsignad
εὐοδόομαι - lyckas, fara väl
εὐχαριστέω - tacka; vara tacksam; säga tacksägelse inför måltid; människans analoga respons på Guds χάρις
ἐφευρετής - ngn som hittar på, uppfiningsrik i det onda (B2000)
ἐχθρός 3 - fientlig; förhatlig
ἐχθρός, ὁ - fiende, motståndare
ἔχω - ha, hålla

2007-10-05T09:58:00.000+02:00

πάλιν - åter, igen; på nytt; vidare
πάντοτε - alltid
παράβασις, ἡ - överträdelse, förbrytelse, brott
παράκλησις, ἡ - tröst; uppmuntran
παραμένω - stanna hos
παραμύθιον, τό - tröst (engelska och spanska biblar); uppmuntran (B2000, DK, NK, Luther 1545 Fil 2:1)
παρουσία, ἡ - igenkomst, återkomst/ankomst (Matt 24:3, 27, 37, 39); närvaro (Fil 2:12)
παρρησία, ἡ - öppenhet; frimodighet (1 Joh 7:14, Apg 4:13, Heb 3:6); frihet (Filem 1:8); m. dat. παρρησίᾳ, adverbiellt, "öppet", "rent ut" (Joh)
πᾶς - varje, hela; i plural alla
πάσχω - lida, uthärda, tåla; 1 Pet 2-5
πατήρ, ὁ - fader (bokstavligt och bildligt, biologiskt och psykologiskt
Παῦλος - Paulus; med betydelsen "liten"; på långt håll bildat av verbet παύω, upphöra
πείθω - övertyga, vinna för sig
περί - m. ack. omkring, m. gen. "om", "angående"; m. dat. "om", "kring"
περισσεύω - överflöda (kvantitativt och kvalitativt), finnas i överflöd; vara överflödig
περισσοτέρως - överflödande, rikligt; se 2 Kor
πιστεύω - tro (på); lita på, förtrösta, ha förtroende för; anförtro
πίστις, ἡ - tro, tillit; trofasthet, förtroende, trohet; övertygelse, trosvisshet
πιστός 3 - trovärdig; trofast, trogen; troende
πλεονεξία - girighet, själviskhet (B2000)
πλήν - som adversativ konjunktion, men (Matt 11:22) , dock, emellertid; m. gen., förutom, med undantag
πληρόω - fylla; uppfylla; fullkomliggöra
πνεῦμα, τό - ande, anda (såväl goda som dåliga andar); andedräkt; vind; förnuftssjäl
ποιέω - göra; tillverka, producera; se Rom (t.ex. 7:19) jmfr med πράσσω
ποίημα, τό - något gjort, produkt
ποιητής, ὁ - görare (B2000), ngn som gör, aktör, poet
πολιτεύομαι - leva som (fri) samhällsmedborgare, d.v.s. vara politisk; tjäna (B2000 Apg 23:1), fullfill one's duties to (NIV), live (NASB, så också DK och NK)
πολύς - (singular) mycket, (plural) många
πονηρία, ἡ - elakhet (B2000)
πραιτώριον, τό - pretoriet; Ordet användes om romerska ståthållares residens, t.ex. i Efesos eller Caesarea, och även om det kejserliga livgardets förläggning i Rom; kanske fanns sådana trupper också i Efesos. (B2000)
πράσσω - göra (regelmässigt)
προεπαγγέλλομαι - förutlova, utlova (B2000)
προκοπή, ἡ - framsteg; befrämjande
πρός - m. ack. (vanligast) mot, till, hos (Joh 1:1, Matt 13:56); m. gen. (1 gång Apg 27:34) från ngns sida, från, för; m. dat (mindre än 10 ggr) vid, hos
προσεύχομαι - be, bönfalla, åkalla, ge löften; Mkt vanligt hos synoptikerna (se Luk), förekommer ej hos Joh.
προτίθεμαι - föresätta
πρόφασις, ἡ - ursäkt (Joh 15:22); m. dat προφάσει, för syns skull (Mark 12:40); med förevändning (Apg 27:30); med falskt syfte (Fil 1:18)
πρῶτος - först (avseende tid, rum, placering och betydelse)
πτύρομαι - skrämmas ( Fil 1:28, hl)

2007-09-05T16:05:00.000+02:00

Kyrkomötet

Det är snart dags för Kyrkomöte (25–28 september och 23–26 oktober) och på Svenska kyrkans hemsida kan man bl.a. ta del av de motioner som skall behandlas

I motion 91 lägger Ola Isacsson fram ett förslag på ändring av Kyrkoordningens 19 kapitel som syftar till att skapa en gemensam teologi för (späd)barn- och vuxendop. Jag tycker det verkar vara ett förslag i helt rätt riktning:

"Motionen avser att återerövra en gemensam teologi kring barn- och vuxendop: viljan att söka Jesus är avgörande för dop. I barndopet höjs ribban så att föräldrarna uttrycker den viljan för sitt barn. I vuxendopet sänks ribban så att viljan är tillräcklig för att bli döpt."

I motion 59 skriver Seth Henriksson angående Svenska kyrkans namn och identitet:

"Namnet Svenska kyrkan är mer ett hinder än en tillgång i det internationella arbetet och utbytet eftersom den nationella identiteten anges som primär och dominant i namnet. Invandrare upplever att kyrkans namn är något av en tröskel att komma över... Det är hög tid att släppa den nationalistiska orientering som begreppet Svenska kyrkan signalerar."

Jag håller helt med om detta, men däremot inte om Seths namnförslag "Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, på engelska Evangelical Lutheran Church in Sweden (ELCS)." Mitt förslag är istället att man namnmässigt ställer sig närmare EKD (Evangeliska kyrkan i Tyskland) och således blir EKS (Evangeliska kyrkan i Sverige) eller SEK (Svenska evangeliska kyrkan), inte minst med hänsyn till Luther!

En liknande fråga behandlar Aleksander Radler i motion 51, där han efterlyser ett "lärodokument" som kan hjälpa till att definiera kyrkans identitet. Jag tycker att det är ett intressant förslag, men jag vill med hänvisning till ett tidigare inlägg gärna skilja på trosbekännelse och trosförklaring. Att Svenska kyrkan fortfarande inte har en länk till sina bekännelseskrifter är för övrigt bedrövligt.

2007-08-26T20:15:00.000+02:00

Jag har nu avslutat Gustaf Auléns Den kristna Gudsbilden och återgår till ett studieämne som jag har varit tvungen att lägga på hyllan ett tag, nämligen Karl Barths utkorelselära. Jag lär återkomma till Aulén vid senare tillfälle, han är väl värd att läsa, inte minst hans förmåga att peka på historiens och samtidens tendenser är belysande. Baksidan med Aulén (liksom med Wingren och Nygren) tycks med Barths ord vara att "alla vägar bär till Luther".

Här några sista karaktäristiska rader från Aulén:
"Teologin har ingen angelägnare uppgift än att låta den kristna livstolkningen alltigenom bestämmas av kristendommens eget grundmotiv. Den uppgift, som så ställes, är från en sida sett konstant och förblivande men från en annan ständigt ny. Ty det kristna grundmotivet existerar icke såsom en stereotyp lärosats utan såsom en levande och skapande kraft. Därför skola, i framtiden såsom hittills, »teologierna» växla - de skola födas, åldras, dö och ersättas av andra. Det må icke oroa oss. Teologi är tolkning, tolkning av den kristna tron. Och om denna tolkning gäller det alltid, att den ser endels och förstår endels. Teologi är tolkning - men kristendomen själv är realiteten, den andliga verkligheten, som tolkas. Den består. Dess levande andemakt är oförgänglig, alltid lika ung och frisk - hur än teologins tolkningar kunna växla." (s. 393)

2007-08-22T13:31:00.000+02:00

Aulén - Den kristna gudsbilden (III)

"För alla som varit fångna i detta enkla schema (i.e. 1800-talets beatus possidens, min not.) - och de äro icke så alldeles få - erbjuder nutiden onekligen stora överraskningar. Man finner ingenstädes i våra dagar den lugna och kontinuerliga utveckling av den »moderna» teologin, som man gick och drömde om. Man finner däremot mycket trevande och sökande samt mycken direkt nyorientering. Man stöter åter och åter på tankegångar, som äro ganska djupt skilda från, för att icke säga rakt motsatta dem vilka ännu för tjugofem år sedan betraktades såsom mer eller mindre självklara och obestridliga... Det är nu min avsikt att med den humaniserade gudsbildens skede såsom närmaste bakgrund analysera dessa nutida brytningar. Jag vill söka visa, att de tendenser och motiv, som göra sig gällande inom nutida kristendomstolkning, förete så djupgående olikheter i jämförelse med hela det föregående teologiska skedet, att det måste ifrågasättas, om vi icke i själva verket uppleva en strömkantring och befinna oss i övergången till en helt ny period i den kristna idéhistorien..." (s. 339)

"Min undersökning av det teologiska nutidsläget och dess »brytningar» vill jag koncentrera kring fyra huvudmotiv, nämligen dessa: helighetsmotivet, det dualistisk-dramatiska motivet, det eskatologiska motivet och gemenskapsmotivet..." (s. 346)

"I detta sammanhang (i. e. angående "helighetsmotivet", min not) må nu också omnämnas den teologiska riktning, som betraktar Karl Barth såsom en banérförare. Vad Barth, E. Brunner och Gogarten m. fl. vilja är ju mera än något annat att accentuera Guds transcendenta majestät samt den oöverkomliga distansen mellan det gudomliga och det mänskliga. Från denna utgångspunkt vill man radikalt utdöma den föregående teologin och riktar sig därvid framför allt mot Schleiermacher... Majestätstanken får...inom denna teologiska rikting en alldeles säregen utformning: den möter oss i utpräglat metafysisk gestalt. Distansen mellan det gudomliga och det mänskliga är på samma gång en motsättning mellan oändligt och ändligt, mellan evighet och tid. Vi återfinna alltså här i grunden samma metafysiska synpunkt som vi tidigare funnit hos Kierkegaard... Om redan Kierkegaard kunde sägas vara i stor utsträcking negativt beroende av den teologi, han ville bekämpa, så är detta givetvis i ännu högre grad fallet med den »dialektiska» teologin i våra dagar..." (s. 354)

"Ett av de tidigaste intygen om, hur insikten om det dualistiska elementet såsom något för kristendomen väsentligt bryter sig fram, föreligger i Söderbloms lilla, i flera avseenden nya vägar vandrande skrift Uppenbarelsereligion, från 1903. Överhuvud kan det sägas, att de huvudmotiv, vilka under de senaste decennierna blivit mer eller mindre ledande runt om i teologin, redan tidigt koncipierats av Söderblom och gjort sig gällande i hans författarskap..." (s. 358)

"Den mest extrema hållningen intar här (i. e. inom det "eskatologiska motivet", min not), liksom i fråga om helighetsmotivet, den dialektiska teologin. »Das Christentum, das nicht ganz und gar und restlos Escatologie ist, hat mit Christus ganz und gar und restlos nichts zu tun», skriver Karl Barth (i sin Romarbrevskommentar, 2 uppl. s.300). För denna teologi är alltså den eskatologiska synpunkten icke bara en grundväsentlig synpunkt - den är i själva verket den enda synpunkten. Eskatologin är den kristna trons enda innehåll. Tron är hopp och ingenting annat än hopp. Lidelsefullt bekämpas varje tanke på att tron skulle kunna innebära någonting av ett ägande i det närvarande..." (s 373)

"Ser man ut över det andliga läget i vår tid, så måste man utan tvivel konstatera, att man nästan överallt påträffar en vändning bort från den upplösande individualism, som varit så dominerande under de båda bakom oss liggande seklen... Man håller på att lära sig, att det i grunden icke gives och icke kan givas någon kristen individualism, att i själva verket varje individualistisk kristendom är en contradictio in adjecto..."(s 380-381)
(Den kristna gudsbilden 1927)

2007-08-18T22:23:00.000+02:00

βάθος, τό - djup (bokstavligt & andligt); höjd
βαθύς - djup; hög
βαίνω - gå
βάλλω - kasta; driva; hälla, fylla
βαπτίζω - döpa; doppa, sänka ned
βάπτισμα, τό - dop, dopp
Βαραββᾶς - Barabbas (egennamn); från hebreiskan בַּר אַבָּא ("son till Abba" el. "Faderns son")
βδέλυγμα, τό - skändlighet
βδελύσσομαι - avsky, hata
βέβαιος - fast, stabilt, säkert
βεβηλόω - vanhelga, skända, bryta (mot lagen)
Βηθανία - Betania; En by vid Olivbergets sydöstra sida, ca 3 km från Jerusalems centrum. Dess nutida arabiska namn är bildat av namnet Lasaros (Not Matt 21:17 B2000)
Βηθσαϊδά - Betsaida; Stad i närheten av Kafarnaum, vid Galileiska sjöns nordligaste del (Not Matt 11:21 B2000).

2007-08-14T13:50:00.000+02:00

Aulén - Den kristna gudsbilden (II)

"Den i nutiden ofta mötande frågeställningen kristocentriskt eller teocentriskt betraktelsesätt är fullt förklarlig, för att icke säga oundviklig, utifrån den ritschlska teologins förutsättningar, men den är från Luthers utgångspunkt fullkomligt ovidkommande, ja, i grunden meningslös. Ett dylikt alternativ är för honom i själva verket otänkbart. Det är för Luther icke bara så, att vi här möta ett mänskligt vittne om Gud, utan vi möta Gud själv: det är den gudomliga viljan som direkt och omedelbart gripes i detta konkreta mänskliga liv, i dess gärning och i dess lidande. Det är alltså icke fråga om det historiska såsom sådant utan om detta historiska såsom tillika »överhistoriskt», såsom bärare av det gudomliga livet. Detta mänskliga är icke något vid sidan av det gudomliga utan det är e t t med det gudomliga. Denna mänskliga vilja befinner sig icke bara i överensstämmelse med den gudomliga viljan, i samklang med denna - det råder istället mellan dessa viljor full enhet, full unitas."
(Den kristna gudsbilden 1927, s 181)

2007-08-08T16:12:00.000+02:00

Aulén - Den kristna gudsbilden (I)

"Olikheten mellan judendomens och evangeliets gudsbild ligger icke däri, att det senare skulle tala kvantitativt mera om den gudomliga kärleken, utan istället däri att det är en helt ny syn på den gudomliga kärlekens art som möter oss. Det är icke frågan om ett renat gudsbegrepp utan om en i det innersta förvandlad gudsbild. Det är denna förvandling, som ligger bakom och är den yttersta osraken till alla de brytningar, varom evangelierna på var och varannan sida vittna, alla de ständigt återkommande konflikterna med »fariséerna och de skriftlärde». Och det är samma förvandling som vållar, att vägen till sist bär till Korset. Korset är i själva verket inseglet på och uttrycket för den förvandlade gudsbilden. Frågas det vari förvandlingen egentligen består, kan svaret närmast och kortast formuleras så: den består i ett genombrytande, ett upphävande av rättsordningens religiositet." (s. 24-25)

2007-08-06T12:15:00.000+02:00

Wingren - Luthers lära om kallelsen (Avslutande ord)

"Kallelsen hör hemma i tillståndet före uppståndelsen: då finns det två riken, jord och himmel, två stridande makter, Gud och djävul, varför tvenne inbördes fientliga komponenter, den gamla och den nya människan, också åstadkomma en ständig strid för människan. Den gamla människan skall bära kallelsens kors, sålänge livet på jorden varar och kampen mot djävulen pågår. Efter döden kommer ett nytt rike utan kors: himmelen har kommit istället för jorden, Gud har besegrat djävulen, människan är uppstånden. Människans strid är då slut. Men sålänge hon står kvar i den jordiska kallelsen, kan det icke bli något slut på striden." (s. 257-258)

2007-08-01T14:34:00.000+02:00

αββα - pappa, far, fader (arameiska)
ἄβυσσος, ἡ - bottenlöst djup, avgrund
ἀδιαλείπτως - oupphörligt
ἀγαθοποιέω - göra gott
ἀγαθός 3 - god; τὸ ἀγαθόν (ex. Rom 2:10) - det goda
ἀγαπάω - älska
ἄγγελος, ὁ - budbärare; ängel
ἀγγέλλω - bringa bud, meddela (Mkt vanligt i LXX, i NT endast Joh 20:18)
ἀγέλη, ἡ - hjord (...χοίρων, ex. Matt 8:30)
ἅγιος 3 - helig
ἀγνοέω - att inte veta, vara okunnig om; inte förstå (Rom 2:4, B2000)
ἀγοράζω - eg. att gå till torget/marknaden, överförd bet. att köpa/handla
ἀδελφός, ὁ - bror (bokstavligt och andligt), närstående
αἷμα, τό - blod
ἀκαθαρσία - orenhet
ἀκολουθέω - följa, ackompanjera, dela väg med
ἀκούω - höra (m. gen.), lyssna på
ἀκροατής, ὁ - hörare (B2000), ngn som hör
ἀλαζών - skrävlare, ngn som är skrytsam (B2000) ἀλλά - men; utan
ἀλλάσσω - ändra, förändra, göra annorlunda
ἄλλος - (ngn) annan; jmfr lat. alius
ἀμήν - amen, sannerligen
ἄν - vanlig oöversatt partikel
ἀνελεήμων 2 - obarmhärtig
ἄνθρωπος, ὁ - människa, man, person
ἀνοχή, ἡ - återhållsamhet, tolerans, fördragsamhet (B2000)
ἀπειθής 2 - ohörsam, olydig, uppstudsig (B2000)
ἀπειθέω - inte lyda, vara olydig (DB, NB)
ἀπέρχομαι - gå iväg, lämna; dö (metaforiskt, jmfr sv "gå hädan")
ἀπό - prep m gen, från, iväg från; agent av
ἀποδίδωμι - gengälda, återgälda, löna (B2000, NB), ge igen
ἀποκρίνομαι - svara
ἀποστέλλω - sända/skicka ut; jmfr
ἀρέσκω - behaga, vara till lags (B2000)
ἀρχιερεύς, ὁ - ärkepräst, överstepräst
ἄρτος, ὁ - bröd, skiva eller kaka vetebröd
ἄστοργος 2 - hårdhjärtad, ovänlig, kärlekslös (B2000)
ἀσύνετος 2 - dum, oförståndig, tanklös (B2000)
ἀσύνθετος 2 - opålitlig, trolös (B2000)
ἀσχημοσύνη - skam, otukt (B2000)
αὐτός - själv "αὐτὸς ὁ Ἰησοῦς"; samme "ὁ αὐτὸς ἀνήρ"; han pers. pron.
ἀφίημι - låta gå, lämna; tillåta; förlåta

2007-08-01T10:37:00.000+02:00

Sören Kierkegaard om de sista tiderna

"Det skedde på en teater att det tog eld i kulisserna. Narren kom för att underrätta publiken därom. Man trodde att det var en lustighet och applåderade; han tog det igen; man jublade ännu mer. Således tänker jag att världen kommer gå under, under allmänt jubel från lustigkurrar, som tror att det är en vits."

Enten-Eller I (SKS 2,39; SV3 2,33)

2007-07-24T11:40:00.000+02:00

Tillbaks på bloggen

Jag är nu tillbaks på bloggen efter en månads intensivt arbete med konfirmander på Sparrevikens lägergård. Det har varit krävande och oerhört givande. Ungdomarna och våra ledare har varit fantastiska, lägret blev väldigt lyckat.

Det var också härligt att det fungerade så bra att ha med vår bebis nästan hela månaden. Alla har varit jättefina mot Johannes, och han verkar trivas med den ständiga uppmärksamheten. Det var dock nödvändigt, både för min och jag tror för hans del, att han och Carin åkte ifrån lägret några dagar i början och i mitten av lägret.

Nu är hela (den lilla) familjen lyckligt hemkomna till Göteborg, och vi ser fram emot en tids semester och en och annan utflykt här i området och ner till Skåne och Nordsjälland innan studier och arbete tar vid igen.

Just precis har Johannes somnat efter att en stund ha tränat nacken och legat naken på vardagsrumsgolvet. Snart skall vi åka till biblioteket och ta en fika någonstans i stan.

Jag hoppas jag får tid att skriva lite mer på bloggen framöver och fortsätta med mina olika bloggprojekt.

2007-06-08T12:26:00.000+02:00

Wingren - Luthers lära om kallelsen (II)

"På jorden hör alltså kallelsen hemma, icke i himmelen, och mot nästan är den riktad, icke mot Gud. Detta är en synnerligen viktig preliminär bestämning. Man sträcker sig i kallelsen icke upp emot Gud, utan man böjer sig ned mot jorden. När man så gör, sker Guds fortsatta skapelseverk: Guds kärlek tar gestalt på jorden, och det yttre blir vittne om Guds kärlek." (sid 20)

"När nu någon kommer med gärningarna inför Gud i himmelens rike, så upphävs Guds ordning i båda rikena. Eftersom Kristi regemente är givande och nåd och evangelium, så betyder gärningen här ett försök att avsätta Kristus från hans tron: människan låter sina gärningar konkurrera med himmelens konung. Men samtidigt är nästan försummad på jorden: gärningen är tydligen ej gjord för nästans skull utan för att pråla med inför Gud. Tron är upphävd i himmelen och kärleken är upphävd på jorden: varken Gud eller nästan får det, som tillkommer vardera." (23-24)

2007-06-07T22:51:00.000+02:00

Wingren - Luthers lära om kallelsen (I)

"Sådana ord som synd, rättfärdighet, tro osv. har en central plats såväl i den unge som i den mogne och åldrade Luthers författarskap. Deras innebörd 1516 och 1525 är ganska väsentligt olika. Men ordet kallelse, vocatio, är - i den betydelse, som Luther gav ordet - en produkt av den mognade Luthers reformatoriska huvudtes. Läran om kallelsen förutsätter att, att munkidealet redan är innifrån övervunnet." (sid 2)

2007-06-07T22:42:00.000+02:00

Detta vill vi!

Sveriges Kristna Råd (SKR) har publicerat ett kortfattat och kärnfullt dokument om kyrkorna och migrationsfrågorna: "Detta vill vi!" (pdf)

2007-06-05T17:00:00.000+02:00

Liberalismens två ansikten

Liberalismen visar ofta upp två fula ansikten: å ena sidan frihet från ansvar, å andra sidan idealiserad och påtvingad frihet.

2007-06-02T16:26:00.000+02:00

Ordbok till Nya Testamentets grekiska

Jag har länge haft tanke på att publicera ngn sorts ordbok för NT-grekiska här på bloggen. När man, som jag, studerar grekiska mkt med hjälp av datorn och internet är man hänvisad framför allt till engelska ordböcker. Jag har inget emot engelskans roll som "lingua franca" eller "vulgata", men så länge svenskan ändå lever tycker jag att det känns angeläget att översätta så gott det bara går. Två sidor är lika viktiga i översättningsarbetet: å ena sidan att vara trogen det grekiska originalet och å andra sidan att vara trogen den levande svenskan. Här kan och bör vi ta hjälp av danskan och norskan för att gemensamt bevara det skandinaviska språket. Nog om det tills vidare.

Att göra en ordbok är ett enormt arbete, också för ett så avgränsat språkområde som "nya testamentets grekiska". Denna post är på en och samma gång ett expriment, ett första pyttesteg och en vädjan till andra som delar mitt intresse att ta del och hjälpa till att skapa denna ordbok. Alla förslag på form och innehåll är varmt välkomna!

Tyvärr kan inte alla läsa alla grekiska tecken här. Problemet är då som jag förstår det att din dator eller browser inte kan läsa polytoniska (utan monotoniska, tråkigt!) tecken på grekiska. Jag vet inte mkt om programmering, men om du har Windows Internet Explorer så hjälper det att uppdatera till Windows Internet Explorer 7. Det har jag gjort på de datorer jag använder och jag kan se alla vackra grekiska tecken i sin fulla glans. Om du känner till andra sätt att åtgärda detta, låt mig veta!

α, β, γ, δ, ε, ζ, η, θ, ι, κ, λ, μ, ν, ξ, ο, π, ρ, σ, τ, υ, φ, χ, ψ, ω

A

B

γάρ - ty, eftersom, för

δέ - men, emellertid
δικαιοκρισία, ἡ -rättvis/rätttfärdig/rättmätig dom
δικαίωμα, τό - bestämmelse, rättighet, legal handling, rättfärdiggörelse, rättmätigt beslut
δοκιμάζω - godkänna, anse (ngt) vara värt, avgöra
δόλος - svek
δόξα, ἡ - härlighet, beröm, anseende, pris

E

θῆλυς 3 - kvinnlig
θυμός, ὁ - raseri, vrede, ilska, straff (B2000), harm (NB, DB), förtrytelse

καθήκω - vara lämplig/tillåten
καί - och, också, även, t.o.m.
κακοήθεια, ἡ - ondsinthet (DB), illvilja (B2000)
κατακρίνω - tilldöma ngn ett straff, fördöma, döma (B2000)
κατάλαλος, ὁ -någon som förtalar/skvallrar, baktalare (B2000)
καταφρονέω - förakta, ringakta (DB), inte bry sig om (B2000)
κατηχέω - lära upp (NB, DB), undervisa, instruera, nedhämta, genljuda
καυχάομαι - vara stolt (B2000), berömma sig, skryta, yvas
κρίμα, τό - dom, beslut
κρίνω - döma, skilja, besluta
κωλύω - hindra

λατρεύω - tjäna, dyrka
λέγω - säga, tala; mena

μακροθυμία, ἡ - tålamod (B2000), långmod, uthållighet
μεταξὺ adv och prep m gen - mellan, medan
μεταστρέφω - förvränga (B2000)
μετατίθημι - överge
μή - inte
μωραίνω - fördumma; med-pass vara dum/korkad

ὁ - best. artk, mask
ὄρεξις - begär (B2000)
ὅς, ἥ, ὂ - rel. pron. aom, vilken, vilket
ὅτι - att, för, eftersom; ὅτι recitativum
οὐ - inte
οὗτος - denne

Π

σεβάζομαι - vara rädd för, vörda, dyrka (B2000)
σκληρότης - hårdhet
σύ - du
συνείδησις, ἡ - samvete (B2000), medvetande
συνευδοκέω - hålla med, tycka ngt är bra (B2000), bifalla ngt (DB)

ταράσσω - oroa, ställa till förvirring (B2000)
τιμή, ἡ - ära, vördnad, heder, värdighet

ὑβριστής, ὁ - ngn som skymfar/förtalar; ngn som är fräck (B2000); våldsverkare (DB, NB)
(καθ') ὑπερβολὴν - fanatiskt, hejdlöst, hänsynslöst (B2000)
ὑπερήφανος 2 - högfärdig, övermodig (B2000)

φθόνος, ὁ - illvilja, avund (B2000)
φόνος, ὁ - mord, blodtörst (B2000)

χαίρω - glädjas, jubla; välkomna eller hälsa avsked
χαλκός, ὁ - koppar; brons; mynt
χαλκοῦς - av koppar (el. brons)
χαρά, ἡ - glädje
χάρις, ἡ - nåd, tjänst, gåva; ἔχει χάριν, vara tacksam
χάρισμα, τό - nådegåva, andlig gåva
χεῖλος, τό - läpp
χείρ, ἡ - hand
χήρα, ἡ - änka
χιλίαρχος, ὁ - befälhavare över 1000 man, (romersk) kommendant (B2000, Apg 21-24), militärtribun
χρηστότης, ἡ - godhet

ψάλλω - slå eller plocka strängar (t.ex. på harpa), spela, sjunga (psalmer)
ψαλμός, ὁ - psalm, sång, lovsång
ψευδής - lögnaktig, osann, falsk
ψεύδω/ψεύδομαι - ljuga, tala falskt
ψευδοπροφήτης - falsk profet, pseudoprofet
ψιθυριστής, ὁ -ngn som viskar/skvallrar
ψυχή, ἡ - liv; själ; psyke; karakteristisk för djurens identitet gentemot människor och växter, å ena sidan avskiljt från πνεῦμα, den rationella och odödliga själen, och å andra sidan från ζωή, livsprincip också hos växter.

ὦ - o!
ὧδε - här; således
ὥρα, ἡ - timme, stund, period
ὡς - som, såsom, liksom
ὥσπερ - precis som, så snart
ὥστε - så att; därför
ὠφελέω - hjälpa

2007-05-31T21:49:00.000+02:00

Karl Barth i technoversion

För den som tycker det är mastigt att ta sig igenom Karl Barths teologiska litteratur finns nu The Barthman's decklaration på You Tube, som en sammanfattning av Barths tänkande i lite mer populär fattning.

2007-05-29T21:42:00.000+02:00

Nathan Söderblom om den evangeliska kyrkan

"De olika avdelningar, i vilka Kristi kyrka har söndrats, beteckna sig själva och betecknas av andra, stundom i klandrande mening, med olika namn. En sådan klandrande titel är namnet protestant. Det säger med rätta, att vi protestera mot villfarelse, vidskepelse och andligt förtryck. Ordet protestant är sålunda negativt, det säger icke vad vi äro, utan vad vi icke äro: Vårt egentliga namn i kristenhetens stora familj uttrycker positivt vad vi äro och vad vi vilja vara. Jag menar ordet evangelisk"

(N. Söderblom, Från Uppsala till Rock Island, Stockholm 1924, Från SvKy hemsida)

2007-05-21T21:15:00.000+02:00

Några tankar om diakoni

Diakoni är det tjänande varje människa är kallad till i Jesu efterföljd
Diakoni är det tjänande varje kyrka är kallad till i Jesu efterföljd
Diakoni är det särskilda arbete som kyrkans diakoner utför och ansvarar för
Den kristna kyrkan skall uppmärksamma, uppskatta, bekräfta och stötta allt tjänande som speglar Jesu diakoni, också, och inte minst, det som inte kallas diakoni eller kristet tjänande

2007-05-13T16:51:00.000+02:00

Jag har inte bloggat på ett tag, och jag vet inte hur mkt det blir inom den närmsta framtiden. Här är orsaken (roten till det goda):

Välkommen Johannes!

2007-04-25T23:59:00.000+02:00

Karl Barth om att tro

"Då människan säger Ja till det gudomliga Ja, som har talats till henne i Kristus, då hon låter använda de nya ögon och öron, som har skänkts henne genom Guds kraft, då Guds trofasthet, som inte kan överge världen och människan, möter en nyuppväckt gentrofasthet, det är «tro»."
(Romarbrevet 1919 s21)

2007-04-25T13:16:00.000+02:00

Haiku till avgudens tre(o)enighet

Flugornas herre

Onda andar flyr och far

Fängslade fåglar

Drakarnas drottning

Krälande kungar och kryp

Dansar runt i ring

Kapitalismen

Kontraproduktivitet

Oekonomiskt

2007-04-23T23:00:00.000+02:00

Homo sapiens resurrectus (Nästan Gud eller bara djur?)

Jag har i två tidigare poster reflekterat inledande kring teologins utgångspunkt i tro och kring Gud som universums skapare och evolutionen som ett begränsat fenomen i denna skapelse. Nu tänker jag skriva lite mer om människan i Guds skapelse.

"Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom." (Ps 8:6)

Det är omöjligt att kort beskriva Bibelns och den kristna trons syn på människans relation till djuren och den övriga skapelsen. Men vi skall ändå försöka göra det.

Människan och människans relation till Gud och Guds skapelse står i fokus i hela Bibeln. I "skapelseberättelsen" berättas det om hur Gud på den sjätte dagen skapar "olika arter av levande varelser" (Gen 1:24), t.ex. de däggdjur som lever på land, och sedan människan (man och kvinna) till sin avbild för att omsorgsfullt härska över djuren. Vi ser alltså hur människan skapas i sammanhang med andra däggdjur och levande varelser och samtidigt tydligt avgränsas som människa, som Guds avbild. I Gen 2 berättas det sedan särskilt om människan i Edens lustgård, om hennes svek och fall genom ormens list, och om hennes förvisning till ett liv i synd och avstånd från Gud och sin sanna mänsklighet. Människan är nu överlämnad till ett ormlikt liv, en ond cirkel av "allas krig mot allt och alla." (Hobbes)

"...jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar." (Ps 22:7)

Är då inte människan, när allt kommer omkring, bara ett djur? Är det inte i grunden samma drifter som verkar i människan som vi kan se verkar hos djuren? Vem av oss har inte sett det fundmentalt djuriska i våra medmänniskor, vem av oss har inte känt hur djuret härjar i oss själva? Vad är en människa om inte helt enkelt ett djur?

Ändå vet nästan varje människa (intuitivt, instinktivt eller genom inlärning?) att det är skillnad på djur och människa. Om vi t.ex. för första gången skall gå med barnen till djurparken, och vi på vägen dit fantiserar och pratar om vilka djur som finns där, kanske lejon och elefanter, ormar och spindlar, så kommer aldrig människan på fråga: "Pappa, pappa! Har de människor på djurparken?" Skulle den frågan mot förmodan ställas så skulle en god far eller mor kanske svara ungefär: "Nej, på djurparken har de bara djur. Det är därför det heter djurpark" Eller om vi läser om grymma djurförsök i tidningen, inte funderar vi då på om det kanske är människor som är utsatta för dessa. Vi vet helt självklart att på djurparken finns det djur i bur, inte människor.

Samtidigt vet vi, i varje fall med lite erfarenhet och reflektion, att människor i alla tider behandlats just som djur. Människan har förvarats likt djur i fångläger och fängelsehålor och utsatts för medicinska och omedicinska försök som får de allra grymmaste djurförsök att verka "humana". Dessutom har det skett (och sker stundom) att exotiska människor och kulturer har visats upp på djurpark till allmänt beskådande, mer eller mindre frivilligt.

Människan är tänkt och formad till att vara skapelsens krona men genom syndafallet bunden till ett liv på djurens villkor. Vi vet precis vad Jesus menar när han kallar Herodes för "den räven" (Luk 13:32), som om han talade om oss. Vi förtränger och förnekar vår innersta längtan att bli till det vi var tänkta av Gud. Vi kan inte nå vår sanna natur, så istället vänder vi oss till lögnen och fnyser åt sanningen som om åt en klase sura rönnbär. Vi kan inte vara det vi är tänkta och formade till att vara.

Men Gud kan, och Gud vill.

Genom sin inre kärlek till människan har Gud skänkt den fallna mänskligheten sig själv i sin ende son, så att människan i honom kan försonas med Gud och leva i sanning och rättfärdighet. Gud har blivit människa, inte så att vi kan bli gudar, utan så att vi kan bli just människa. "Så älskade Gud världen" (Joh 3:16) att han gav sitt eget liv på korset. Alltså: Så älskade Gud världen (inte de kristna!!!), så älskade Gud den fallna människan mitt i ett frånvänt kosmos, att han tog på sig och bar denna värld, denna djuriska värld, intill döden, "döden på ett kors." (Fil 2:8)

Herre, du som känner oss precis som vi är, fulla av djuriska drifter och tomma på medmänsklig kärlek. Tack för att du inte låter oss förbli vad vi är i oss själva, utan ständigt förändrar och förnyar oss till att bli lika dig, genom din son, Jesus Kristus.

2007-04-03T14:21:00.000+02:00

Homo sapiens resurrectus (Gud eller evolution?)

"Tror du på Gud eller evolution?"
När den här typen av fråga ställs, när någon eller något ställs vid sidan av och i jämnhöjd med Gud, och vi uppmanas ta ställning för det ena eller det andra, finns det bara ett svar. Frågan kan i andra sammanhang uppträda i andra skepnader, "evolution" kan bytas ut mot andra krafter och fenomen i Guds skapelse: naturkrafter som "havet" och "vinden", världsliga krafter som "mammon" och den ena eller andra "idolen", eller politiska system och ledare som "kommunism" och "kapitalism", "kejsaren", "führern" eller kanske "presidenten". När den frågan uppstår, och vi är kallade att stå till svars, finns det bara ett svar, det vi stämmer in i och begrundar (i hjärna och hjärta) varje söndag:
"Vi tror på Gud..."

Detta är vår utgångspunkt, men med det sagt måste vi påminna oss om den stora fara som ligger i detta: Vår trosbekännelse riskerar att bli vidskepligt nonsense, en sorts magisk formel där "Gud" i själva verket inte är Gud utan vår värsta avgud! Den andra sidan av denna avgudadyrkan blir då att vi i vår tro på "Gud" glömmer bort att havet och vinden, kommunismen och kapitalismen, att t.o.m. führern och presidenten är Guds skapelse. Ja, Guds skapelse, om än fallen och bortvänd från Gud.

"Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan!" (Job 38:4)

Ingen människa vet exakt hur Gud har skapat universum och fortsätter att forma sin skapelse tills Herren kommer åter och "gör allting nytt". (Upp 21:5) Hur skulle människan kunna veta det? Vet kanske leran exakt hur krukmakaren formar sitt kärl, eller vad han har för syfte med det?

Utifrån Bibeln säger den kristna tron att Gud har skapat universum ur intet (ex nihilo). Detta betyder att ingenting i skapelsen, vare sig synligt eller osynligt, vare sig krafter i höjden eller i djupet, vare sig sådant som har varit eller som skall komma, fanns i begynnelsen hos Gud. Allt är till som skapat, och således som begränsat genom de gränser Gud satt för sin skapelse. Detta gäller också evolution. I den mån evolution finns, och i den mån evolutionens existens är verksam i skapelsen, så existerar den endast i begränsad form.

Jag har ingen möjlighet att redogöra för evolutionens verksamhet i universum. Saken har undersökts, undersöks och kommer att undersökas under lång tid framöver, såväl av kristna som av icke-kristna. Den som är intresserad av de bästa och senaste teorierna om vad evolution är, och i vilken utsträckning evolutionen som kraft påverkar den skapelse vi lever i, kommer inte finna svar hos mig, det är inte mitt ärende. Men jag vill ändå säga något kort om själva begreppet och dess tillämpning.

"Evolution" betyder "utveckling". Allmänt förknippas väl begreppet med de olika typer av biologisk utveckling som sker och har skett i det som vi uppfattar som universums historia. Men före 2:a världskriget (och kanske nu åter allt oftare?) användes det också ofta i samband t.ex. med utvecklingen hos olika kulturer, religioner och nationer. I vissa fall har gränsen mellan kultur och biologi suddats ut, och man har kommit att tala om rasbiologisk utveckling. Utifrån jämförande studier har man menat sig se olika utvecklingsstadier och gärna placerat sin egen "ras" eller kultur eller religion (eller idag kanske styresskick eller "värderingar") på det högsta och senaste steget. Man har börjat tro på utvecklingen som sådan, evolutionen har gjorts till Gud.

Vi kan konstatera att utvecklingstron eller "evolutionismen" är typisk för den moderna människans religiositet, med förgreningar som t.ex. kommunism, nationalsocialism och kapitalism under senare tid. Vi kan se dessa trender som exempel (bland många andra kända och okända!) på olika moderna myter och vidskepligheter, och som kristna är vi kallade att försöka avmytologisera allt som på så vis försöker hålla "sanningen fången i orättfärdighet". (Rom 1:18) För vad annars än djävulsk mytologi, vidskepelse och övertro, som är så typiskt för människan i alla tider, kan så fullständigt förblinda och förslumra det mänskliga sinnet? Så kort steget är från tro till övertro, till den falska religionens opium (och ecstacy!)!!

Alltså:
Som kristna tror vi på Gud, inte på evolution eller något annat skapat. Men detta får inte betyda att vi förnekar skapelsen. Vi är tvärtom kallade att bejaka skapelsen, att undersöka och efter bästa förmåga definiera dess sanna natur och att sedan vårda det goda i den, allt till Guds ära. Men mer om människans roll i skapelsen i nästa post.

Evolutionismen har förväxlat den utveckling som Gud låter ske i universum med Gud själv och har (medvetet, omedvetet eller halvmedvetet) börjat dyrka "det skapade istället för skaparen". (Rom 1:25) På så vis har man varit blind för andra, med evolutionen konkurrerande och i förhållande till Gud begränsade, krafter i skapelsen. Man har inte sett att det parallellt med all evolution verkar en devolution i universum. Man har sett industriell utveckling men inte skogens avveckling, man har skrytit över kulturens progress men förträngt dess regress.

Men människan och Guds skapelse är i verkligheten inte bunden, vare sig till utvecklingsoptimism eller till avvecklingspessimism. Den sanna människan och den sanna skapelsen har sitt ursprung och sin framtid i Gud, och är innerst och ytterst formad av den gudskraft som är vare sig evolution eller devolution, Guds heliga kärlek och revolution: Jesus Kristus.

Tack Herre för din gåva. Så omstörtande och omvälvande för världen är sanningen om dig, djupare än djupaste djup och högre än högsta höjd! Jag kan aldrig begripa det eller gottgöra det. Hjälp mig att göra detta lilla som du ber mig om: att ta emot dig och låta dig förvandla mig genom din mäktiga kärlek.

2007-04-03T14:02:00.000+02:00

Hallands nyheter har låtit publicera Patriks (på bloggen Loksa) kritiska reaktion på det osedvanligt dåliga reportaget om Livets Ord som Svt's "Existens" visade 20/3. Bra jobbat!

2007-04-03T12:11:00.000+02:00

Martin Luther om Romarbrevet

"Detta brev är nya testamentets rätta huvudstycke och det allra klaraste evangelium. Det är väl värt för en kristen människa, inte bara att kunna det utantill ord för ord, utan att umgås med det dagligen, som ett dagligt bröd för själen. Ty aldrig kan det läsas eller betraktas för mycket. Ju mer det behandlas, desto värdefullare blir det, och desto bättre smakar det. Därför vill jag också tjänstgöra åt det, och (i den mån Gud tillåter) genom detta företal bereda en ingång till det, så att det kan förstås på bästa sätt av var och en. Ty hittills har det fördunklats av noter och diverse meningslöst pladder, fast det i sig själv är ett klart ljus, nästan tillräckligt för att lysa upp hela skriften."
(Luthers företal till Romarbrevet)

2007-04-01T21:20:00.000+02:00

Anders Wejryd om att tolka Guds handlande

"Vi säger att Gud är historiens Gud. Att tolka vad som är hans handlingar av allt som sker är ett sökande. Vi ser olika. Några kan säga att nittonhundratalets stora gudshandlingar är staten Israels återupprättande och den karismatiska rörelsens genombrott. Andra ansluter till påven Johannes XXIII och talar om kvinnornas, koloniernas och arbetarklassens frigörelse. Åter andra talar om den politiska demomkratins framgång, om kommunikationsrevolutionen eller om den kristna trons utbredande. Varje sådan tolkning får med nödvändighet något tillfälligt över sig. Vårt perspektiv är begränsat. Var och en får pröva frukterna på det träd som utvecklingen är och inte dra sig för att samtala om hur det som sker kan tolkas. Det hör till den kristna församlingens uppgifter att ge plats för sådana samtal. I församlingen ska det tidlösa möta det tidsbundna. Det är också att bereda väg för Herren."
(Herdabrev, 1998 s. 61)

2007-03-30T09:25:00.000+02:00

Homo sapiens resurrectus (inledning)

En ständigt aktuell fråga är den om relationen mellan kristen tro och naturvetenskap. Den debatt som gör sig hörd är ofta mycket ytlig och tjänar sällan till att ge en rättvis bild av den kristna trons djup, och för den delen inte heller av en seriös naturvetenskap. En anledning kan vara att redan frågeställningen för det tänkta samtalet är felaktigt ställd. Jag har flera gånger stött på två frågor som kan få illustrera denna olyckliga utgångspunkt:

1. Tror du på Gud eller på evolution?
2. Är människan Guds skapelse eller bara ett djur?

Många kristna och andra som ställs inför dessa frågor lyckas inte genomskåda dem utan känner sig tvugna att mer eller mindre kraftfullt ta ställning för det ena eller det andra. Dessa ställningstaganden leder ofta den enskilde bort från en kristen tro in på olika märkliga läror, å ena sidan läror som förnekar att Gud har skapat universum (allt synligt och osynligt) och å andra sidan läror om Gud som någon sorts "designer" (alá modern heminredning!). Även om formen varierar så är innehållet i och utgångspunkten för dessa läror inget nytt under solen. För den som läst kyrko- eller konfessionshistoria, eller som har lite kunskap om den kristna traditionen är parallellen till gnosticismen tydlig: Å ena sidan förnekandet av Gud som skapare, å andra hävdandet av särskilda insikter i Guds väsen och verk.

Innan jag går vidare med denna tråd måste vi backa något, till den utgångspunkt som borde gälla för all kunskap om Gud och hans skapelse: fides quaerens intellectum (tro som söker förståelse).

Begreppet tro har flera sidor. Tron verkar subjektivt och objektivt, i höjden och på djupet, och dessutom på många sätt vi inte känner till. Vi kan således finna många andra begrepp kring tro som kan hjälpa oss att vidga perspektivet: trofasthet, förtroende, tillit och trosviss t.ex.
Likaså har begreppet förståelse många dimensioner: kunskap, insikt och kännedom t.ex. Länken mellan tro och förståelse är kritik, d.v.s. begrundande, bedömning och avgörelse. Relationen är inte så mekanisk som jag kanske verkar påskina. Allt arbete, också det teoretiska, måste ske i bön (ora et labora). Eller, om jag får parafrasera Fransiscus: Be ständigt, t.o.m. med ord om det behövs!

Principen fides quaerens intellectum gäller för alla människor som vill få kunskap om och förstå något av den skapade världen och människans plats i den. Men det säger sig själv att den icke-troende har svårt att acceptera denna premiss. Som kristna måste vi ha tålamod och vara ödmjuka inför detta: det är i slutändan inte vår uppgift (som om myran kunde lära fågeln att flyga!) att övertyga någon människa om Guds storhet. Det ligger inte i våra händer, och det tackar vi Gud för. Bara Gud själv kan detta, och han inte bara kan, han vill. Dessutom ligger det utom vår förmåga att avgöra vem som i egentlig mening tror på Gud, och för den delen vad Gud har för planer för den som inte tror. Kanske han vill använda just den människan, som du eller jag har fått för oss inte tror, till att bevisa sin styrka? Det vi kan göra är att på alla sätt vittna om vår Guds makt och kärlek, och att be för att vi och våra medmänniskor skall förändras genom och till honom.

Detta är förstås en förenklad och förkortad inledning till denna fråga. Jag är medveten om att jag hoppar över mycket, och jag är också medveten om att jag är omedveten om mycket som jag har missat här. Bidrag gärna! Jag kommer att följa upp denna post med 2 eller 3 poster som vill försöka svara på något av det som jag har introducerat här.

2007-03-30T09:14:00.000+02:00

Anders Wejryd om Jesus diakonen

"Det gick länge inte att tala om tjänande. Alltför många hade minnen av att vara rättslös och utnyttjad. Att tjäna blev något fult. Det var som att förneka sig själv. Men mänskliga gemenskaper fungerar inte om vi inte är beredda att tjäna varandra. Kanske det är möjligt att tjäna om man klart och tydligt vet att man inte behöver böja nacken för någon människa. Kanske är det så att bara den kan tjäna på riktigt, som vet att han inte är någon underdånig? Det kan en kristen. Allas slav och ingen underdånig. Det är Jesu mönster. Han var den store tjänaren, diakonen."
(Herdabrev, 1998, s. 30)

2007-03-28T14:17:00.000+02:00

Anders Wejryd om bibeln som auktoritet

"Jag är tacksam över det arv av kyrkomedvetande som vi fått och över betoningen av prästens ansvar och sändning. Men fokuseringen på prästämbetet har ibland bidragit till att auktoriteten har hamnat där och inte i bibeln eller ens hos Jesus. Det har, tror jag, gjort oss illa rustade när samtidigt stora auktoritetsnedrivningen kom - den som faktiskt behövde komma.
Att lägga auktoriteten i bibeln är mycket mer hållbart. Närsynta bibelläsningar kan leda vart som helst och läggas till grund för all möjliga trosformer. Det vet vi. Men om vi ger bibeln verklig auktoritet måste vi bruka den på alla möjliga plan och lära oss mer om dess många innebörder och skikt, motsägelser och tillkomsthistoria. Då måste vi läsa den i medvetande om vår egen brist och om våra färgade glasögon och ytterst i frälsningsavsikt. All kunskap som är relevant behöver användas och alla svåra frågor ställas. Ingen enkel fundamentalism får vi låta oss nöja med.
Men den fundamentalismen behövs att bibeln är större än vi och den huvudväg som Gud valt att meddela sin uppenbarelse längs. Utan den begriper inte jag hur vi ska ha något fastare än vår egen relativism att hålla oss i."
(Herdabrev, s. 17-18)

2007-03-28T10:42:00.000+02:00

Jag vill bara snabbt tipsa om Kim Fabricius' senaste "10 propositions..." på Ben Myers' blogg. Den är, liksom det mesta på Faith & Theology, mycket läsvärd. Ta en titt!

Jag måste förresten visa upp vår barnvagn. Vi får låna den av en kompis syster (tack Ulrika & co!). Vi börjar känna oss redo för en ny familjemedlem...

Pacifism och socialism

2007-03-25T22:09:00.001+02:00

Jag kallar mig inte gärna "pacifist" även om jag flera gånger varit nära att övertygas av Kim Fabricius. Saken är att jag försöker undvika en för nära koppling till allt som slutar på "-ist" eller "-ism". Utmaningen är att samtidigt försöka förstå och ta till vara det eventuellt goda som en "-ism" eller "-ist" vill (eller inte vill) uttrycka .

Pacifism, liksom t.ex. socialism, är idéströmningar som har mycket att lära varje människa som vill vara kristen och som vill leva sant. De försöker knyta an till två av Gudsrikets jordiska (o)möjligheter (för Gud är inget omöjligt!), fred och rättvisa (Rom 14:17).

Fred och rättvisa är inte bara relativt goda tillstånd som vi människor tillfälligt uppnår då och då, som vi kan vara glada för (så länge det nu varar) utan att egentligen anknyta till Gud och Guds verksamhet i sin skapelse. Fred och rättvisa är Gud i sitt innersta väsen som han har uppenbarat sig och uttryckt sig på korset, med den ena korsarmen pekande tillbaka mot begynnelsen, via inkarnationen, Maria och krubban, och med den andra fram mot den nya skapelsen, via uppståndelsen, den tomma graven och de heligas samfund. I korsets hjärta, A och O (Upp 22:13) samtidigt och på samma plats, Fredsfurste (Jes 9:6) och världens domare (Apg 10:42).

I Jesus Kristus är Guds rike skapat och uppenbarat och i honom skall det och världen till slut bli ett. Vi är kallade, inte till att upprätta eller upprätthålla Guds rike, det gör Gud oändligt bättre än vi, utan till att verka för Guds rike på jorden, att berätta om det och att återspegla det i tankar, ord och gärningar. Detta gör vi genom att låta Guds rike verka i och genom oss, genom tilltron till löftet att också det pyttelilla kornet i mig (i pyttelilla mig!) skall bli till något stort. Gud kan och vill göra det till något stort och livgivande. Inte mig men kornet i mig (Mark 4:30-32; Matt 17:20), inte jag men Kristus i mig (Gal 2:20).

Vad kan vi lära oss av pacifism och socialism?

Pacifismen påminner oss om att det inte kan finnas några "rättfärdiga krig". Alla krig är orättfärdiga, de har sin grund i människans orättfärdiga natur och leder till orättvisa. Krig leder till rättslösa samhällen och rättslösa indivder. Krig är alltid av och till ondo.

Men socialismen påminner oss samtidigt om att det endast är fred där rätt råder, alltså: ingen fred utan rätt. Många är de som ropar "fred, fred!", som endast har sin egen (natte)frid för ögonen, medan de låter allas krig mot alla rasa bakom ryggen. "Men natten skall vika där ångest nu råder" (Jes 9:1), och världens ljus skall lysa upp varje vrå av dold falskhet (Joh 8:12; 1 Kor 4:5).

Slutligen, som kristna får vi inte gå på myten om det "rättfärdiga kriget" ("just war"), och inte heller lögnen om den rättslösa freden, vår Herre är inte kvietist! (Matt 10:34) Men vi låter oss ledas av sanningens ande (Joh 16:13), genom bön och gudstjänst, och, inte minst, genom glädje (Ps 32:11; Kol 1:11; Fil 4:4).

"Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättvisa och fred och glädje i den heliga anden." (Rom 14:17)

2007-03-20T22:54:00.000+01:00

Kärleksmums och brödglädje

I söndags hade vi gudstjänsttema "Hela världen sjunger", församlingens olika barnkyrkokörer ledde med gemensam stämma psalmsjungandet, och vi vuxna i bänkarna svarade så gott vi kunde. Det svängde bra och var livligare än vanligt i kyrkan, tack Gud för barnen!

Efteråt hölls brödauktion till förmån för Lutherhjälpen som det är sed att samla in till under fastan. Jag och Carin köpte en påse kärleksmums, kanske lite till överpris, men kärlek kostar på... Själva hade vi bidragit med något mycket nyttigare, "Rutbröd med mycket tugg" från boken Brödglädje (s. 20-21, säg till om du vill ha receptet på mail). Det är ett fantastiskt gott bröd, särskilt om man gillar lite grövre bröd. Dessutom är det ett brytbröd, det tycker jag om.

2007-03-16T12:19:00.000+01:00

Vårdikt

Jag vandrar i dalen längs Lärjeån
På stigen som slingrar sig fram
Små strålar från solen där uppifrån
Sig bryter mot grenar och stam

Jag vandrar i dalen längs Lärjeån
I skuggan av trädkronans sken
Och lågan som värmer mig inifrån
Ger livssav till armar och ben

Jag vandrar i dalen längs Lärjeån
Men dagen går nu mot sitt slut
Det mörker som skuggar mig bakifrån
Är ljuset som nu brinner ut

Jag vandrar i dalen längs Lärjeån
Jag har varken ljus eller sav
Jag rör mig mot rösten långt bortifrån
(Ordet som kom till mig utifrån)
Mitt bröd och min sol
Din stav

(Ps 23, tillägnad Platon)

2007-03-14T22:45:00.000+01:00

Evangelium enligt Paulus

"I en utläggning av Romarbrevet, stammande från den tid, då man menade sig i de synoptiska evangelierna äga framställningen av »den historiske Jesus» och hos Paulus omformningen av Jesu lära, heter det: »vilken lycka att, vi äga evangelium icke blott såsom Paulus förkunnade det». Nu befinna vi oss ju dess bättre icke i det läget, att vi behöva välja mellan Paulus och evangelierna. Och då är det mera på sin plats att säga: vilken lycka, att vi äga evangelium även så som Paulus förkunnade det."
(A. Nygren, Romarbrevet, s. 11)

2007-01-23T14:32:00.000+01:00

Aposteln Junia

Göran, på Klippt och skuret, har gjort mig uppmärksam på något som jag tidigare varit helt okunnig om, men som är värt att känna till och reflektera något över.

I Romarbrevet, kapitel 16, sänder Paulus personliga hälsningar till diverse personer, "medhjälpare" och "tjänare" i Jesus Kristus. Många av dessa namn nämns bara här i NT, och vi kan alltså inte veta något mer om dem än just det lilla som står här. Något som alla namnen borde säga oss är att Paulus var väldigt flitig att knyta kontakter, hans vänskap (på mer eller mindre djupgående plan säkert) och korrespondenser med människor runt om, genom brev och personliga hälsningar, var en förutsättning för hans framgångsrika missionsarbete.

En annan sak som jag och säkert fler kommer att tänka på när man läser dessa namn (och tänk alla namn som aldrig ens kommit på pränt! hisnande!) är hur stor del som är kvinnors namn. Kvinnor spelade uppenbarligen, liksom för övrigt vad det gäller evangeliets spridande, en stor roll i Pauli arbete som missionär. Detta leder mig in på vad jag upptäckte på Klippt och skuret.

I Rom 16:7 hälsar Paulus till "Andronikos och Junias". Det är bara det att "Junias" (ett mycket ovanligt mansnamn) troligen borde heta "Junia" (ett vanligt kvinnonamn). Slentrianmässigt och traditionsenligt (även Bibel 2000) har översättning efter översättning återgivit det mindre troliga mansnamnet, trots att sammanhangets logik tyder på att det är fel.

Anledningen, eller åtminstone förutsättningen, till missförståndet är att namnet står i ackusativ där man endast kan skilja de maskulina och feminina formerna på accentueringen. Men i originaltexten fanns inga accenter, och texten är skriven med versaler, stora bokstäver. Således har originaltextens "ΙΟΥΝΙΑΝ" senare tolkats som "Ἰουνιᾶν" (ackusativ av det maskulina namnet "Junias") istället för det mycket troligare "Ἰουνίαν" (ackusativ av det feminina namnet "Junia").

Herre, hjälp oss att vårda traditionen genom att kritiskt granska den. Öppna upp våra inre kretser så att vi kan vittna sant om dig.

2007-01-23T00:28:00.000+01:00

Anselm om teologins "omöjliga möjlighet"

"Jag medger, Herre, och jag tackar dig för att du har skapat mig till din avbild, så att jag kan minnas dig, tänka på dig och älska dig. Men denna (bild) är så utplånad av felstegens nötande, så mörklagd av syndernas dimma, att den inte förmår göra vad den är skapad till, om inte du förnyar (renoverar) och förvandlar (reformerar) den. Jag försöker inte, Herre, nå in till din upphöjdhet, på inget sätt jämför jag mitt förstånd med det; men jag önskar att på något sätt förstå din sanning, som mitt hjärta tror och älskar. Men jag försöker inte förstå för att tro, utan jag tror för att förstå." (Proslogion, kap. 1)

"Fateor, domine, et gratias ago, quia creasti in me hanc imaginem tuam, ut tui memor te cogitem, te amem. Sed sic est abolita attritione vitiorum, sic est offuscata fumo peccatorum, ut non possit facere ad quod facta est, nisi tu renoves et reformes eam. Non tento, domine, penetrare altitudinem tuam, quia nullatenus comparo illi intellectum meum; sed desidero aliquatenus intelligere veritatem tuam, quam credit et amat cor meum. Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam." (Proslogion, cap I)

2007-01-21T14:49:00.000+01:00

Helge Ands epistlar

Min syster fyllde 30 nyligen och höll fest med utklädningstema "gudar". Jag är generellt inte jätteförtjust i att gå på maskerad men det är så klart svårt att undkomma en så när och kär människas högtidsdag. Men nu gav själva temat ytterligare problem. Jag ville inte gärna uppmuntra andra gudaväsens position i vår värld, och samtidigt skulle det kännas ganska svårt att bära upp den ende Gudens kostym. Det hela slutade med något av en nödlösning. Iklädd en mössa som min mor sydde mig när jag som liten skulle klä ut mig till påskkyckling lyckades jag utan allt för stort pådrag gå på fest såsom "Helge And". Jag vet inte hur många som uppfattade detta (min syster frågade så sent som midnatt vem jag egentligen skulle föreställa), och jag vet inte heller hur många av de övriga gästernas karaktärer jag lyckades identifiera (trots flera kurser i religionshistoria o dyl.), och jag vet inte om detta på något sätt är det minsta viktigt.

Klart är i varje fall att jag dagen och min syster (och kanske Gud med lite flyt) till ära författade en liten sång. Melodin är Cornelis Vreeswijks "Censur", men texten är alltså fullständigt anpassad...

Jag kallar den för "epistel", frömförd med gitarr i cornelisk och lite bellmansk anda:

Jag sväva’ över djupet innan allt blev till
Du kan kalla mig för ande eller gudsvind om du vill
Ja, världen den var öde och tomhet var vår jord
Då blev jag till ett flöde i vår Herres skaparord
Jag forsa’ som en mäktig ström
Liksom en mystisk urtidsdröm
Men denna dröm är sann, den har format hav och land
Och jag är också sann, jag är Helge And.

Men sanningen kan vara av skiftande natur
Och sanningen kan aldrig nånsin låsas in i bur
Jag flyr på örnevingar från varje slaveri
Från var och en som tvingar mig gör jag mig genast fri
Men jag är inget relativt
Postmodernistiskt tidsfördriv
Jag plaskar inte runt bland ankdammens doktorand
Och filosofiekand., jag är Helge And.

Jag är en kärleksande, ja kärlek är min själ
Den låga som jag brinner med den känner alla väl
Men känslor de kan svalna och elden bli till kol
Men flamman som jag lever av den är ett evigt bål
Jag kucklar som en riktig tupp men min buske brinner aldrig upp
Ta av dina sandaler du står på helig sand
Låt mig bli din hjärtebrand, jag är Helge And.

Bland denna världens änder har jag mitt eget sätt
Bland alla jordens länder skipar jag min egen rätt
Min dom är alltid riktig, rättfärdigt mitt behag
Men kom ihåg go’ vänner det är ingen vanlig lag
För ingen känner Guds beslut
Hur sista dagens ljus ser ut
Låt mig se en annan kind, låt mig slippa tand för tand
Ja, månen den är blind, men se på Helge And.

Nu ljuder sista versen, snart säger jag adjö
Och genast efter festen far jag till min Faders sjö
Men ännu lever sången, gemenskapens esprit
Så vakta inte glaset, låt din nästa hälla i
Kalaset det är skoj som fan, och jag är ingen tråkig svan
Låt oss dela vin och bröd, låt oss knyta vänskapsband
Imorgon är du död, men inte Helge And.

2007-01-10T23:02:00.000+01:00

Befrielseteologi?

Hugo Chávez svär presidenteden den 10/1-07:
"Jag svär vid Kristus, den störste socialisten i historien... Fosterland, socialism eller död, jag svär!

"Juro por Christo, el más grande socialista de la historia... Patria, socialismo o muerte, lo juro!"

Med Castro liggande för döden tycks Venezuela och Chávez allt tydligare framstå som radikalsocialismens främsta och mest seriösa företrädare i världen. Udden riktas förstås mot Bush och USA, "You're either with or against us", Chávez har valt sida, och Guds namn missbrukas i lika hög grad på båda sidor.

Det är nu hög tid för EU visa på en bättre väg för jordens folk: social demokrati.

2006-12-20T22:36:00.000+01:00

Augustinus - dialektisk teologi (2)

"Född är Kristus, Gud av fadern, människa av modern.
Av faderns odödlighet, av moderns jungfrulighet.
Av fadern utan moder, av modern utan fader.
Av fadern utan tid, av modern utan säd.
Av fadern livets princip, av modern dödens slut.
Av fadern fastställande varje dag, av modern helgande denna dag." (Predikan 194,1)

"Natus est Christus, deus de patre, homo de matre.
De patris immortalitate, de matris uirginitate.
De patre sine matre, de matre sine patre.
De patre sine tempore, de matre sine semine.
De patre principium uitae, de matre finis mortis.
De patre ordinans omnem diem, de matre consecrans istum diem." (Sermo 194,1)

2006-12-13T00:26:00.000+01:00

Teologi för (ny)börjare

Ben Myers har nu avslutat sitt enastående arbete med artikelserien Theology för Beginners, 22 poster kring teologins olika ämnen.

Ben har här lyckats med konstycket att uttrycka sig lättfattligt och kortfattat och samtidigt djupt reflekerat och detaljerat. En av seriens stora fördelar är att han i slutet av varje post listar de teologiska verk som han bygger på så att man kan gå dit för vidare studier.

Egentligen borde kanske engelskans "beginner" överättas liksom danskans "begynnere" för att ge den rätta nyansen av vad det är frågan om. Det är alltså inte bara frågan om en post för nybörjare, utan minst lika mycket för alla som på nytt vill börja från början, i begynnelsen, i de sista tiderna, i tro. Hur mycket teologi man än studerat är denna artikelserie således en utmaning, och posterna bör läsas gång på gång för att rätt förstås. Men samtidigt är detta en utmärkt introduktion till (modern evangelisk) teologi för alla som känner sig just som nybörjare.

2006-12-12T15:35:00.000+01:00

Mina alster

Eftersom det mesta redan uttryckts, sagts och skrivits, så väl av våra fäder i tron så har jag sett som min primära uppgift att leta reda på och publicera andras goda tankar snarare än mina egna. Men för att nu inte fullständigt förlora min egen identitet kan det hända att jag då och då också framför något av mina egna alster. Jag hoppas att göra detta inte så mycket för att framhäva mina egna djupa och vida insikter, utan för att visa på att också jag är en (i viss mån) tänkande människa med känslor och empatisk förmåga, och att också jag vill vara människa på så vis.

Här har jag alltså samlat några av de tankar (i princip alla jag kan komma ihåg) som jag funnit värda att publicera och arkivera. Som alltid är jag mkt tacksam för kommentarer och bidrag.

2006-12-12T14:24:00.000+01:00

Augustinus - dialektisk teologi

"Han som lät människan bli till, blev människa:
Stjärnornas härskare kom för att dia;
Brödet, för att hungra,
Källan, för att törsta,
Ljuset, för att sova
Vägen, för att slitas ut av resan,
Sanningen, för att anklagas av falska vittnen,
Domaren över levande och döda, för att dömas av en dödlig domare,
Rättvisan, för att fördömas av orättfärdiga,
Tukten, för att gisslas,
Vindruvan, för att krönas med törnen,
Fundamentet, för att hängas upp på trät,
Kraften, för att försvagas,
Frälsningen, för att såras,
Livet, för att dö.
På grund av detta alltså, har han som var Guds son före all tid, utan dagarnas början, värdigats vara människoson i dessa dagar." (Predikan 191,1)

"Homo factus hominis factor:
ut sugeret ubera, regens sidera;
ut esuriret panis,
ut sitiret fons,
dormiret lux,
ab itinere uia fatigaretur,
falsis testibus ueritas accusaretur,
iudex uiuorum et mortuorum a iudice mortali iudicaretur,
ab iniustis iustitia damnaretur,
flagellis disciplina caederetur,
spinis botrus coronaretur,
in ligno fundamentum suspenderetur,
uirtus infirmaretur,
salus uulneraretur,
uita moreretur.
propter haec ergo, qui erat ante omnia saecula sine initio dierum dei filius, esse in nouissimis diebus dignatus est hominis filius." (Sermo 191,1)

2006-12-11T22:51:00.000+01:00

Anders Nygren (2)

"Man har tvistat om huruvida Jesus, då han talade om den klippa, på vilken han skulle bygga sin kyrka, därmed syftade på Petrus själv eller på den av honom avlagda kristusbekännelsen. Men att ställa detta alternativ är redan tvivelaktigt. Ty å ena sidan är det uppenbart, att det är Petrus personligen, som här betecknas med namnet »klippa». Men å andra sidan är det lika uppenbart, att detta Jesu yttrande står i omedelbart samband med den nyss avlagda bekännelsen. det är den bekännande Petrus som betecknas som den klippa, på vilken Kristi kyrka skall byggas." (68)

2006-12-11T21:25:00.000+01:00

Anders Nygren

"När man fått upp blicken för sammanhanget mellan Jesu dop och ordet om »Herrens lidande tjänare» faller det nytt ljus över meningen med Jesu dop. Även det som blott sägs i antydningar får klarare konturer, då det ställs i belysning av ordet om »Herrens lidande tjänare». Man torde inte ta miste, om man säger att det var på denna punkten - identiteten mellan »Herrens lidande tjänare» och Messias - som Johannes måste lära om. Att den naturliga härstamningen från Abraham inte var nog för att garantera sann rättfärdighet och bereda tillträde till det messianska riket, visste han; vad som behövdes var istället omvändelse och sinnesändring, »bättringens dop till syndernas förlåtelse». Men när nu Jesus kom och såsom »Herrens lidande tjänare» mottog just detta dop, så betydde det en total omvandling av dopets innebörd: inte på den vägen blir rättfärdighetens mått fyllt, att människor omvänder sig och mottar »bättringens dop till syndernas förlåtelse», utan därigenom att den ende rättfärdige går in under de mångas synd och bär den såsom sin egen och därigenom gör dem delaktiga i sin rättfärighet." (Kristus och hans kyrka, sid 62)

"Så består det ett oskiljaktigt sammanhang mellan Jesu dop och hans lidande och död. Dopet är för honom invigningen till döden, och döden är fullbordan av dopet." (63)

2006-12-04T22:01:00.000+01:00

Guds ord i människors ord

Jag har tidigare försökt beskriva mina tankar kring relationen mellan Bibeln - Guds ord här, och jag har refererat Kyrkoordningens hållning här. Nu gör jag ett försök (som jag nästan fullt ut lånar av Barth) på en mycket kort definition:

Bibeln är Guds ord i människors ord

2006-12-04T21:34:00.000+01:00

Relationen teologi - filosofi

Teologin bör allmänt förhålla sig till filosofin ungefär som människan allmänt bör förhålla sig till hundbajs:

Hon bör lära sig identifiera den, lokalisera dess aktuella position, hålla den under noggrann uppsyn, och akta sig för direkt beröring. Teologin får aldrig glömma (då är det inte teologi) att också filosofin är en del av Guds skapelse och därför värd att älskas.

2006-11-30T00:35:00.000+01:00

Barth - Det kristna dopet (III)

III Dopets mening är Guds förhärligande i Jesu Kristi kyrka. Detta sker genom att ett löfte ges med gudomlig visshet åt en människa om den nåd, som riktar sig också till henne, och genom att ett trohetslöfte med gudomlig myndighet uttalas över denna människa, enligt vilket hon förpliktar sig till den tacksamhetens tjänst, som fordras också av henne. (27)

”I dopets tecken och bild talar Jesus Kristus om sig själv och sin gärning till förmån för dopkandidaten, att han dött också för denne och att också denne dött och uppstått med honom och nu är medlem i hans förbund. I dopet tillropar och förpliktar han människan att vara vad hon är i honom. I dopet beseglar Jesus Kristus det brev, som han skrivit i sin person och sitt verk och som vi redan mottagit i tron på honom.” (32)

”Det innebär en påfallande lucka i alla konfessioners doplära, också i den reformertas, att man ännu aldrig har förstått dopets verk principiellt som ett förhärligande, d.v.s. som en del i Guds självuppenbarelse.” (33-34)

”…dopet kan av principiella skäl omöjligen firas som en privat akt eller en familjefest. Det kan principiellt endast firas inom ramen för församlingens offentliga gudstjänst.” (35-36)

2006-11-28T19:36:00.000+01:00

Karl Barth - Det kristna dopet (I)

Det kristna dopet är till sitt väsen uttrycket för den förnyelse, som människan erfar genom den delaktighet i Jesu Kristi död och uppståndelse som hon äger i kraft av den helige Ande. Därigenom är också dopet uttrycket för hennes förhållande till Kristus, till det nådesförbund, som slutits och förverkligats i honom, och till gemenskapen i hans kyrka. (5)

”Dopet är heligt och helgande, och vi skall senare se varför och i vilken utsträckning. Dopet är emellertid inte Gud, inte Jesus Kristus, inte förbundet, inte nåden, inte tron, inte kyrkan. Det vittnar om allt detta: det skeende, genom vilket Gud i Jesus Kristus gör människan till sitt barn och sin bundsförvant och genom denna sin nåd väcker hennes tro och kallar henne till ett liv i sin kyrka. Det betygar för henne, att detta skeende inte är inbillning utan objektiv verklighet, som inte någon makt på jorden kan förändra, och som Gud själv har förpliktat sig att upprätthålla under alla omständigheter. Det betygar för henne, att Gud, att Gud med alla sina ord och verk riktat sig just till henne och inte upphör att rikta sig till henne.” (11-12)

”Dopet är sålunda ett skeende, i vilket människan visserligen inte spelar huvudrollen men utan tvivel den näst viktigaste. Detta är dopets väsen: att vara denna bild, detta vittnesbörd och detta tecken.” (12)

2006-11-28T13:02:00.000+01:00

Barth - Det kristna dopet (Slutord)

”Låt oss nu försöka att så kortfattat som möjligt beskriva detta tecken, som äger full giltighet och kraft för varje döpt människa. Det är kyrkans tecken, och det är hoppets tecken, som ges åt den döpta människan genom kyrkans tjänst. Det är lika visst också Jesu Kristi tecken, tecknet på den död och uppståndelse, som han redan i förväg upplevde i sitt dop. Det är därtill denna människas tecken, tecknet på hennes död och uppståndelse. Det är alltså ett eskatologiskt tecken. Det vill säga: framträdandet av den verklighet, som det betecknar, kommer att ske i och med Jesu Kristi framträdande som mål och slut på den tid, som börjar med hans uppståndelse. Det betecknar den döpte som den som, fastän han ännu lever, redan har sin död bakom sig genom Jesu Kristi död, som skett för honom. Det utsäger om den döpte att han, fastän han skall dö, genom Jesu Kristi uppståndelse har sitt eget liv, närmare bestämt det eviga livet i det kommande rikets nya tidsålder och endast detta liv framför sig. Just som eskatologiskt tecken har det emellertid också ärende till det liv här och nu, som den döpte lever: det pekar på hans förgångna och hans framtid i den tidsålder, som nu är, och som löper mot sitt mål och slut. Det pekar mot hans förflutna nu och här, d.v.s. på den förlåtelse av synd, som han fått i Jesus Kristus. Det pekar på hans framtid nu och här, d.v.s. på hans bestämmelse att lysa till Guds ära, eftersom han fått förlåtelse av ren barmhärtighet. Det finns inte något annat förflutet och någon annan framtid under detta tecken. Utifrån detta tecken finns för tid och evighet inte någonting annat än just detta att säga om denna människa. Den som har mottagit detta tecken är bestämd och utrustad för att förhärliga Gud i uppbyggandet av Jesu Kristi kyrka och för att vittna om det kommande Gudsriket. Det skulle inte finnas någonting att invända, om man ville beteckna honom som i själva verket bärare av en character indelebilis. Men då måste man förstå denna prägel inte som en tom form utan som denna bestämmelse och utrustning i hela dess rika innehåll, som kommit den döpte till del. Det är verkligen någonting oförstörbart, som han under alla omständigheter kan göra anspråk på och hålla sig till.

Det är sant, att detta tecken måste tas emot och erkännas i tro. Det är sant – och den stora varningen i 1 Kor 10:1-13 får inte glömmas – att ingenting kan hjälpa människan, om inte detta sker. Men just för att det skall ske, kan man inte säga den döpte inträngande nog, att han fått tecknet och att det inte kan tas ifrån honom och att han kan undandra sig tron endast i dåraktig strid med detta tecken. Det är sant, att man måste leva i överensstämmelse med detta tecken. Men det är inte detta konstaterande, som är det viktigaste, utan att den människa, som är bunden av detta tecken, är förpliktad till ett liv under ansvar. Det är sant, att man också under detta tecken kan svika, falla och sjunka samman. Men detta är inte det viktigaste, som var och en behöver höra, utan att detta tecken inte upphör att innebära en uppfordran just till de svikande, sjunkande och fallna, och vem av oss är inte det? Det är sant, att det också under detta tecken finns nöd, skam, dom och Guds förtärande vrede. Men detta är inte det väsentliga, som skall sägas, utan att det finns, om vi ser det eller ej, oföränderligt ett tröstens och uppfordrans tecken, löftets tecken. Man kan tilltala en människa från mycket skilda synpunker; men om man tilltalar henne med hänvisning till att Gud utvalt henne i sin eviga nåd, att Jesus Kristus dött och uppstått också för henne och att hon i dopet mottagit sitt medborgarbrev, då förutsätter man just därmed, att löftet gäller och äger bestånd också för henne… Nattvarden, predikan, bönen får och skall upprepas. Guds lov skall höras varje ny dag och varje ny timme. Dopets ära som en del i kyrkans förkunnelse är, att det sker en gång. Ty en gång har Kristus dött för våra synder och en gång har han uppväckts från de döda till vår rättfärdighet - εφαπαξ, en gång för alla.” (74-77)

2006-11-27T23:22:00.000+01:00

In the Name of God

Den mycket skicklige, och inte mindre kontroversielle, Odense-konstnären Jens Galschiøt (med verk som "My Inner Beast" och "Pillar of Shame") kommer snart att skapa livlig debatt i och utanför Danmark med skulpturen "In the Name of God". Konstverket föreställer en korsfäst, gravid, tonårig tjej, och den kommer att ställas ut den 1 dec, i samband med den internationella AIDS-dagen, utanför Köpenhamns domkyrka.

För den som har vägarna förbi rekommenderar jag en titt. Galschiøt är en av världens absolut främsta metallskulptörer, och varje konstverk rymmer massor av utmanande budskap.

2006-11-27T22:29:00.000+01:00

Barth - Det kristna dopet (V)

V Dopets verkan består i att den döpta människan en gång för alla ställts in under hoppets tecken. Därför har hon redan nu och här döden bakom sig och endast livet framför sig, och på grund av den förlåtelse av hennes synder, som ägt rum, skall hennes ljus lysa till Guds ära bland människorna. (65)

”Vi återvänder nu till vår utgångspunkt i den första tesen. Vad som inträffar med människan i dopet är, att hon ställs och ställer sig själv i skuggan av ljuset av det faktum, att i Jesu Kristi död och uppståndelse också hon dött och uppstått. I dopet får hon gudomlig visshet om detta och får säga detta till sig själv, och med gudomlig auktoritet binds hon och binder sig vid detta.” (65)

”När vi läser…triumferande ord i Nya testamentet från fornkyrkan och reformatorerna om dopets verkan hos de döpta och kanske skulle vilja fråga, om de inte säger för mycket, om inte möjligen »magiska« föreställningar, som vi så berömvärt frigjort oss ifrån, spelade en otillåten roll, så bör vi komma ihåg, att dessa och alla andra liknande uttryck snarare säger för lite än för mycket, att ännu aldrig någon kristen varit en så god kristen, att hans insikt och bekännelse ens på långt när kunnat motsvara fullheten i dopets nåd. Därtill bör man betänka, i vilken grad dopet allmänt fördunklats genom skilda förvrängningar i dess bruk och i vilken utsträckning vi förlorat förmågan till ett klart omdöme i denna sak. Om man också bara för ett ögonblick genomskådar alla de fördomar, som är personligt betingade, och all dopets ordning och oordning i fråga om praxis och ser in till dess väsen, dess kraft och dess innebörd, måste man säga sig, att man inte kan tänka högt nog och tala starkt om dess verkan, om vad det faktiskt uträttar.” (66-67)

”Det kan finnas gränsfall, då det i praktiken inte är möjligt att erkänna som sådan vad som kallas dopakt. Man gör emellertid väl, om man förlåter den arma döpande kyrkan i alla hennes former i detta hänseende hellre för mycket än för litet.” (68)

"En döpt människa är till skillnad från en odöpt under alla omständigheter en sådan människa, som ställs in under Jesu Kristi döds och uppståndelses tecken, under tecknet för sitt hopp, sin bestämmelse och sin framtid, emedan ett gudomligt avgörande fallit och uttalats över henne i detta tecken. Hon skiljer sig från den odöpta under alla omständigheter; vare sig hon tänker på det eller inte, vare sig hon tar hänsyn till det eller inte, vare sig hon ärar dopets tecken eller inte, så är hon märkt med detta tecken och präglad med denna bild. Hon har inte själv utfört detta. Därför kan hon inte heller själv göra det ogjort. Hon kan ta sitt av Gud givna liv. Sitt dop kan hon inte förändra, liksom inte heller någon annan kan göra det. Hon kan bli mohammedan, estet eller ateist, nazist eller bolsjevik eller – värre än allt det andra! – en kättersk eller oduglig eller inbillad kristen. Eller hon kan bli romersk-katolik. Med allt detta upphör hon emellertid inte att stå under detta tecken. Hela den västerländska mänskligheten, som är ond till överflöd, står under detta tecken.” (71-72)

”Både Hitler och Stalin, både Mussolini och påven står under detta tecken. Det torde för en riktig förståelse av denna sak också för den frommaste, insiktsfullaste och mest avgjorda kristna människa helt och hållet komma an på att hon – med all sin egen egendomlighet i minne – inte skäms för att stå under detta tecken tillsammans med allehanda egendomliga och bortkomna människor.” (72)

”Man får inte förakta detta tecken, därför att det som sådant är så oansenligt, därför att spår av det – i motsats till den israelitiska omskärelsen – efteråt inte alls kan ses mera, eftersom de få vattendroppar, som vi en gång bestänktes med under åkallandet av den treenige Gudens namn, för länge sedan torkat bort eller därför att det blott består i det faktum, att denna handling inträffade en gång i vårt liv vid den tidpunkt, som vi på grund av gällande doppraxis inte ens har ett minne av utan endast ett dopbevis på. Det var en faktisk händelse, och det var likväl en verklig bild, och vi själva var centrum i den. Och denna bild, i vars mitt vi var, var dock bilden av långfredagen och påskmorgonen som vår egen levnadsdags afton och morgon. Detta faktum är oansenligt till det yttre, men det kan inte upphävas, och ingenting kan ändras i dess betydelse. På samma sätt få och skall man emellertid också tänka om varje annan människas dop. Hur skulle man annars kunna tänka rätt om sitt eget?” (73)

2006-11-26T23:30:00.000+01:00

Låt mig

Herre,
Låt mig höra ditt skaparord
Låt mig vara din goda jord
Låt mig sitta vid nådens bord
Låt mig vandra i livets hjord

2006-11-25T15:37:00.000+01:00

Helig Ande eller Dödsskugga?

2006-11-25T14:46:00.000+01:00

Dikt & tanke

Kalle har på sin blogg en jättefin samling svenska dikter som jag rekommenderar alla att ta del av. För min del tänkte jag istället bidra med utländsk poesi...

Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832): Im Anfang war die Tat
Ludwig Andreas Feuerbach (1804-1872): Aus seinem Gotte erkennst Du den Menschen
Edgar Allan Poe (1809-1849): The Raven
Karl Marx (1818-1883): Die Aufhebung der Religion
Rainer Maria Rilke (1875-1926): Ich lebe mein Leben

2006-11-24T00:40:00.000+01:00

KO om bibelordet

"I bibelordet har kyrkan den givna grunden för vad den tror, bekänner och lär. I de bibliska läsningarna möter människorna Guds ord som genom den heliga Anden blir levande varje gång någon hör det i gudstjänsten och tar emot det i tro. I och genom detta ord möter den uppståndne Jesus Kristus sin kyrka." (18 kap, inledningen)

2006-11-22T23:05:00.000+01:00

Barth - Det kristna dopet (IV)

IV Grundvalen för dopsättet utgör å ena sidan kyrkans under ansvar övertagna uppdrag och å den andra dopkandidatens ansvariga villighet och beredskap att mottaga den försäkran och underkasta sig den förpliktelse, som ligger i dopet. (38)

”För försiktighetens skull låt oss också genast säga detta före allt som här skall sägas, beklagas och krävas: det finns inte principiellt något svek mot dopsättet eller doppraxis genom kyrkans eller dopkandidatens skuld, som skulle göra det dop, som en gång förrättats med en människa, overksamt och alltså ogiltigt, och som skulle kräva ett omdop enligt bättre ordning och praxis och rättfärdiggöra ett sådant. Ett dåligt dopsätt och en dålig doppraxis kan beslöja dopets väsen, kraft och innebörd samt skymma och försvåra förståelsen av det. Det kan heller inte råda tvivel om att detta skett i stor utsträckning och ännu sker. Dopets verkan kan därför också – vilket skall beröras i avslutningen – subjektivt sättas i fråga. Det paradoxala faktum kan uppstå, att kyrkan själv inte vet, vad den utför med dopet och vad den äger i de döpta och att de döpta å sin sida inte vet, att de är döpta och vad de äger i det dop, so kyrkan givit dem. Men en objektiv förstörelse av dopets väsen, en objektiv förintelse av dess kraft, ett objektivt förhindrande av dess verk och alltså en objektiv gagnlöshet i dopet på grund av dålig förvaltning och dåligt mottagande av sakramentet kan inte komma i fråga… Det finns inte någon svaghet i dopsätt och doppraxis, som inte kan hävas eller avhjälpas på annat sätt än genom omdop. Det skall i förväg skrivas upp i alla omdöpares minnesbok, oavsett om de är romersk-katolska eller förmenar sig vara evangeliska. Här talas ingalunda till deras förmån.” (39-41)

”Den andra grundläggande principen i fråga om dopordningen gäller dopkandidaten. Då hon otvivelaktigt är den andra huvudpersonen i dophandlingen, måste man verkligen på allvar fråga även efter henne. Man ger inte henne för stor och den oemotståndliga nåden för liten roll, om man säger, att inte till dopets väsen eller dess kraft, innebörd eller verk men väl till dess ordning hör också dopkandidatens ansvarsfyllda villighet och beredskap att motta löftet om den nåd, som vänder sig också till henne, och att ställa sig till förfogande för den tacksamhets tjänst, som fordras av henne.” (45-46)

”Ett dop utan denna ansvariga villighet och beredskap hos dopkandidaten är sant, verkligt och verksamt, men det är inte rätt. Det sker inte i lydnad, fullgörs inte i vederbörlig ordning och är därigenom med nödvändighet ett oklart dop. Dopet bör och får inte upprepas. Men det är ett sår på kyrkans kropp och en sjukdom hos de döpta, som visserligen kan läkas, men som dock är så farliga, att än en gång en fråga tränger sig fram till kyrkan, hur länge hon ännu genom en ur denna synpunkt godtycklig doppraxis vill vara orsak till detta sår och denna sjukdom.” (46)

”Vi talar om barndopet, närmare bestämt baptismus infantium, d.v.s. i ordagrann översättning dop av sådana som före och under denna akt inte har någonting att säga, helt enkelt därför att de ännu inte kan säga någonting och därför att man alltså inte alls kan fråga dem om det, som de här borde säga.” (47)

”Omskärelsen har…med den naturliga födseln att göra. Den är tecknet på utkorelsen av Israels heliga släktled som med Messias’ födelse nått sitt mål, varigenom också detta tecken förlorat sin betydelse.” (50)

”Men vad är då dopet i sig självt och som sådant, om det inte alls till sin innebörd står i relation till pånyttfödelsen och tron, till hela den samtidigt gudomliga och mänskliga verklighet, som avbildas däri, och om det alls inte kan innebära i en fattbar mening en bekräftelse åt och en trohetsed från den andra huvudpersonen, dopkandidaten, eller om det inte alls är en fråga om avgörelse och bekännelse? Är det i så fall ett helt dop? Är det inte uppenbarligen endast ett halvt dop? Varifrån tar man då å andra sidan rätten att tillskriva konfirmationen denna betydelse av halvt sakrament?” (55-56)

”Redan Calvin har märkvärdigt inträngande pekat på fromma föräldrars behov av religiöst stöd, vilket gjorde barndopet önskvärt, och samma argument anmäls idag från missionsfälten. Detta är en mänskligt begriplig och respektabel synpunkt. Men med vilken rätt tar man i anspråk just dopet och därtill under vansällande av dess form för att tillfredsställa detta behov? I den tid, som förlöper mellan Jesu uppståndelse och återkomst, kan sammanhanget mellan föräldrar och barn inte längre ha samma avgörande betydelse, som det hade i det förmessianska Israel. Det har alldeles säkert inte rätt att av kyrkans ordning skapa uppenbar oordning. Skulle man dessutom inte utan denna oordning kunna klargöra för och säga till föräldrarna, att de inte behöver ängslas och att också deras späda barn tillhör Kristi rike?” (58-59)

"Det kristna dopet är nu en gång för alla, såvitt det är en förpliktelse, dopkandidatens egen och icke några andra människors. Om det nu behövs en ceremoni för de andras förpliktelse - men är den verkligen nödvändig? - så kunde den verkligen utformas på ett helt annat sätt, t.ex. i något slags offentligt frambärande och välsignande (présentation) av de nyfödda barnen.I vår tid finns det många, som är anhängare till barndopet, emedan de av ett dop, som förutsätter dopkandidatens fria avgörande och bekännelse, fruktar allehanda «faror» - osunt omvändelsenit, skruppler, falska helighetsillusioner, uppkomsten av fareseiska «elitförsamlingar» o. dyl. - och som i så fall väl skulle träda i stället för den nuvarande konfirmationen. Härpå skall svaras: «faror» är här som i annat sammanhang inte några motskäl, om det gäller att erkänna och göra det rätta. Inför dessa «faror» skulle inte heller nödvändigtvis en god dopundervisning vara vanmäktig. Den verkliga frågan i samband med ett dop, som kännetecknas av villighet och beredskap, är inte viljan att före den välbehagliga tiden skilja fåren från getterna, de troende från de otroende, de rättfärdiga från de orättfärdiga, Kristi sanna kroppp från munväders- och namnkristna. Frågan rör något helt annat, nämligen att återge den helige Ande frihet och makt att kalla och samla kyrkan, vilket nuvarande doppraxis varaktigt söker förhindra. Utan någon legalism vore det väl möjligt att utgestalta doppraxis på ett sådant sätt, att den döpande kyrkan förvissade sig om - inte tron, pånyttfödelsen, omvändelsen, andeutrustningen, - men väl det fria beslutet och den fria bekännelsen hos den som skall döpas av henne, så att de döpta kunde för all framtid erinra sig sitt dop som en händelse, som de själva tog aktiv del i och vid vars konsekvenser de fick och måste hålla sig fast och inför vilka konsekvenser de kunde ställas till ansvar av kyrkan och av hela världen...Många goda teologer skulle idag ogärna ta avsked av barndopet, därför att det otvivelaktigt mycket klart åskådliggör den reformatoriska läran om Guds fria, förekommande nåd. Detta är säkerligen sant... Med den summariska förklaringen, att Guds sanning inte fick göras beroende av vår tro kunde också en sådan som praxis rättfärdigas som den som Karl den Store tillämpade i förhållande till saxarna eller den, enligt vilken en gång katolska missionärer i Sydamerika skall ha döpt hela indianbyar med en brandspruta." (Det kristna dopet, s. 59-61)

"Misstar jag mig, om jag tror, att den egentliga och avgörande osakliga grunden för barndopet är redan hos reformatorerna och sedan deras tid alltjämt helt enkelt, att man på reformatorernas tid inte under några omständigheter och till något pris ville avstå från existensen av den evangeliska kyrkan som den konstantinska corpus christianum och att man idag inte under några omständigheter eller till något pris vill avstå från kyrkan som folkkyrka? Om kyrkan skulle bryta med barndopet, skulle den i varje fall inte så lätt vara folkkyrka i betydelse av statskyrka och massornas kyrka." (s. 62)

"Vad har dessutom egentligen kyrkan för nytta av att vara en folkkyrka i ordets moderna mening, en folkets kyrka i stället för en kyrka för folket?" (s. 63)

"Detta är vad som skall sägas om dopsättet med tanke på dopkandidaten: det ropar på restauration. Vad det kräver är kort och gott att i stället för det nuvarande barndopet återinförs ett dop under ansvar också från dopkandidatens sida. Om det skall gå rätt till, måste han från att vara passivt objekt för dopet åter bli Jesu Kristi fria partner, d.v.s. den som fritt beslutar sig och fritt bekänner och å sin sida betygar sin villighet och redobogenhet." (s. 64)

2006-11-17T12:13:00.000+01:00

Utkorelsens grund hos Luther, Schartau och Barth

I Kyrka & Folks "Teologiska bilaga" Nya Väktaren, Vol XIII nr 45/06, har Johan Herbertsson bidragit med artikeln "Flugan i den hälsosamma drycken" - Henric Schartaus förkastande av Luthers utkorelselära, en granskning och försök till konsekvensbeskrivning (pdf)

Utifrån denna kan vi göra följande (något förenklade) uppställning angående utkorelsens grund:

Luther: Guds allmakt
Schartau: Människornas tro
Barth: Jesus Kristus

Fördelen med Barths grundval borde enkelt kunna inses. Dels innesluter den och uppenbarar både Guds allmakt och människornas sanna tro. Dels är den från början till slut biblisk.

Jag har vågat mig på en marginell skillnad i översättningen av tyskans "Gottes Gnadenwahl" jämfört med Schartau. Istället för som Schartau översätta "Guds nådaval" bör vi översätta "Guds nådeval", begreppet bör ligga närmare "nådegåva" än "nådastöt"

2006-11-15T23:54:00.000+01:00

UTKORELSELÄRANS GRUNDVAL

”Det handlar i predestinationsläran om förståelsen av G u d och av
m ä n n i s k a n på s ä r s k i l t vis: i den särskilda relation, i vilken Gud är den
s a n n e Guden och i vilken människan är den s a n n a människan. Just detta särskilda och endast det som sådant leder därefter till det allmänna och sluter det allmänna i sig.” (KD II/2, sid 54)

”Om vi vill veta vad utkorelse är, vad en av Gud utkorad människovaro är, då måste vi se bort från allt annat, utan sidoblick och baktankar, och se däråt: på namnet Jesus Kristus och på den i honom förverkligade existensen och historien av ett folk, vars början och slut är beslutat i hans namns hemlighet.” (sid 63)

2006-11-14T16:43:00.000+01:00

Julklappstips: skapa en CD med bibelberättelser.

2006-11-14T16:34:00.000+01:00

Utopia

I ett gott samhälle (och detta kan kallas ex. Högsbo, Göteborg, Sverige, EU eller Världen) ser man enkelt skillnad på stat och individer, men man ser ingen motsättning mellan dessa. För som individer vet vi att vi är staten och som stat att vi endast är till för individernas frihet och välmående.

2006-11-09T17:00:00.000+01:00

Herre Jesus, fromme pelikan!

Det var ett tag sen jag skrev ngt vidare här på bloggen. Jag har varit mitt uppe i en tentaperiod och har begränsat mig till att göra sporadiska kommentarer här och där. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen nu och framöver.

Under tentaperioden har jag hur som helst unnat mig att läsa lite annat på kvällarna och på spårvagnen. Efter en lång dags studier har jag kopplat av huvudet med poesi från The Penguin Book of Latin Verse (med parallell latinsk-engelsk text). Det har ofta varit mkt givande och det kanske kan bli anledning att återkomma till det.

En särskild upptäckt jag har gjort under dessa läsningar är St. Thomas Aquinas (ca 1225-1274) underbara dikter (s. 250-258). Jag har lärt känna Thomas som å ena sidan en "doctor angelicus", den systematiska teologins mästare, eller å andra som en "trög oxe", en rigorös och kanske ngt okänslig herre. Aldrig tidigare har jag mött hans poesi.

Nu är dock detta med poesi i mkt en smaksak, precis som mkt annat, och någon kanske i Thomas dikter snarare ser rigorös teologi än vacker dikt. I kommentaren till Thomas står följande:

"...the 'Angelic Doctor' was the greatest of all members of the Order of Preachers (or Dominicans), founded in 1220, with the express purpose of of teaching the Christian faith. In 1264, when the new feast of Corpus Christi the Pope commissioned him to write the required hymns and sequence. They all deal consequently with the one theme of the Eucharist and are characteristically Dominican products - dogmatic, severe, and objective. Lacking most of the emotional appeal of Franciscan hymnody, they are nevertheless beautiful poems, dignified, majestic, and of perfect technique." (XXXiV-XXXV)

Ett smakprov (mina kursiveringar):

"Verbum caro panem verum
Verbo carnem efficit,
Fitque sanguis Christi merum
Et, si sensus deficit,
ad firmandum cor sincerum
Sola fides sufficit."

Ung.
"Ordet (som blivit) kött förvandlar det sanna brödet
genom Ordet till kött,
och vin blir till Kristi blod
även om sinnena förleder,
till att bekräfta ett uppriktigt hjärta
är endast tron tillräcklig."

Jag hoppas kunna återkomma med några fler smakprov. Men till sist tänkte jag allena nämna ngt ganska komiskt. I den sista (och enl. min mening sämsta) av de fyra medtagna dikterna, lyder den näst sista strofen:

"Pie pelicane, Jesu Domine,
Me immundum munda tuo sanguine,
Cujus una stilla salvum facere
Totum mundum posset omni scelere."

Ung.
"Herre Jesus, fromme pelikan,
Rena med ditt blod mig (som är) oren,
Av vilket en droppe skulle kunna
göra hela världen frälst från all skuld."

Tydligen, detta hade i varje fall jag ingen aning om, grundade sig denna liknelse i ett (fromt) missförstånd. Man trodde allmännt att pelikanen, när den sticker in sin näbb bland fjädrarna, sög ut blod ur sig själv för att ge till sina barn!

Nu måste jag flyga vidare... (Matt 10:16)

2006-10-31T16:40:00.000+01:00

Biblisk dialog - 1 Sam 15: Guds fria & trofasta frihet

Herrens ord kom till Samuel:
”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.” Detta upprörde Samuel, och han ropade till Herren hela natten. (1 Sam 15:10-11)

När Samuel vände sig om för att gå högg Saul tag i hans mantel, och en flik rycktes av. Samuel sade: ”I dag har Herren ryckt ifrån dig Israels kungamakt och gett den åt en annan, som är bättre än du. Och han som är Israels ära ljuger icke och ångrar intet, ty han är inte en människa, en som kan ångra sig.” (1 Sam 15:27-29)

Samuel grät över Saul och ville inte se honom mer, så länge han levde. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel. (1 Sam 15:35)

2006-10-27T21:25:00.000+02:00

Politik & ideologi

2006-10-27T21:11:00.000+02:00

Exegetiska poster

2006-10-27T16:49:00.000+02:00

Ledsatser i KD

§ 33 JESU KRISTI UTKORELSE
Nådevalet är den eviga begynnelsen på Guds alla vägar och verk i Jesus Kristus, i vilken Gud av fri nåd bestämmer sig själv för den syndiga människan och den syndiga människan för sig och alltså tar på sig själv förkastandet av människan med alla dess följder och utkorar människan till delaktighet i sin egen härlighet.
(KD II/2)

2006-10-27T16:42:00.000+02:00

Ledsatser i KD

§ 32
UPPGIFTEN FÖR DEN RÄTTA LÄRAN OM GUDS NÅDEVAL
Läran om utkorelsen är summan av evangeliet, eftersom detta är det bästa som någonsin kan sägas och höras: att Gud utkorar människan och alltså också för henne är den i frihet älskande. Den är begrundad i kunskapen om Jesus Kristus, eftersom denne i ett är den utkorande Guden och den utkorade människan. Den hör till läran om Gud eftersom Gud, i det att han utkorar människan, inte bara bestämmer över henne utan på ursprungligt vis också över sig själv. Dess funktion består i det grundläggande vittnesbördet om den eviga, fria och beständiga nåden såsom början på Guds alla vägar och verk.
(KD II/2)

2006-10-27T13:38:00.000+02:00

Teologer & citat

Karl Barth

Om det kristna dopet I, II, III, IV, V, Slutord Citat från Det kristna dopet (org. 1943, övers. 1949)
Om Guds nådeval 1
Om Calvin, Luther & reformationen
Om dogmatikens grundregel
Ledsatser i KD: § 1, § 17, § 32, § 33
Karl Barth på internet
Tidstabell
Litteratur om Karl Barth

Martin Luther

2006-10-26T16:35:00.000+02:00

HEUREKAMEN! (Joh 1:45)

I min läsning av dagens zhubert gjorde jag en liten upptäckt som jag inte tänkt särskilt över tidigare...

"ευρισκει Φιλιππος τον Ναθαναηλ και λεγει αυτω ον εγραψεν Μωϋσης εν τω νομω και οι προφηται ευρηκαμεν Ιησουν υιον του Ιωσηφ τον απο Ναζαρετ"

Som kristna ropar vi inte om Gud såsom Archimedes ropade om sin princip: "Heureka", "jag har det!" el. "jag har funnit det!". Med detta vill jag inte säga att vi kan eller skall förringa Archimedes' eller andras entusiastiska upptäckter, särskilt inte om de kan bringa klarhet för mänskosläktet, men jag vill poängtera en principiell skillnad mellan Gud och människa som inte är en motsättning utan en förutsättning för det sanna mötet i Jesus Kristus.

Som kristna ropar vi om Gud: "Heurekamen":

”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” (Joh 1:45)

Vi har funnit honom som har uppfunnit oss, som känner sanningen om oss, om vår väg, vårt ursprung och vår framtid, låt oss följa honom. Vi har funnit honom som har infunnit sig på vår plats för vår skull, låt oss finnas vid hans kors. När vi säger att vi har funnit honom så menar vi alltså i grunden honom, han som har funnit oss.

Heurekamen: Vi har inte sanningen, han har funnit oss!

2006-10-24T13:31:00.000+02:00

Intervju med Meehyun Chung

Ben Myers har gjort en liten intervju med årets mottagare av Karl Barth-priset. Själv skrev jag en liten post i samband med att nyheten blev offentlig.

2006-10-20T14:59:00.000+02:00

Barth - Det kristna dopet (II)

II Dopets kraft består i att det som en del av kyrkans förkunnelse är ett fritt ord och verk av Jesus Kristus själv. (14)

”Vi frågar härnäst: varifrån har dopet fått denna kraft? Vi utgår ifrån att det är en del av kyrkans förkunnelse och som sådan rätt och slätt en mänsklig handling. Det är en del av kyrkans förkunnelse liksom nattvarden, predikan, bönen, hela kyrkans gudstjänst, liksom själavården och kärleksverksamheten, liksom kyrkans ledning och dess undervisning. Man brukar räkna dopet tillsammans med nattvarden som sakrament till skillnad från de övriga kyrkliga handlingarna. Men ännu viktigare är det, att man utifrån dopet och nattvarden gör klart för sig, att alla kyrkliga handlingar på sitt sätt är sakramentala. D.v.s. de består av bilder och symboler, och de är handlingar, som till sin effekt är beroende av vissa bilder och symboler. Dopet är i varje fall liksom alla kyrkliga handlingar rätt och slätt en mänsklig handling. Om det faktiskt har denna kraft som levande och talande bild att prägla människan, så äger dopet denna kraft liksom alla andra element i kyrkans förkunnelse, därför att det som förkunnelse och alltså i hela sin fullständiga mänsklighet är ett fitt ord och verk av Jesus Kristus själv. Kyrkan lever ju till alla delar av sin förkunnelse och så också i denna av att hon står under denne sin herre och att hon står som ett instrument till hans förfogande. Då hon ger sig till känna med sina mänskliga ord och verk, håller hon sig till löftet, att den som hör henne, hör honom. Liksom kyrkan inte grundat eller samlat sig själv utan grundats och samlats av honom och alltjämt kommer att stå i detta förhållande, så har hon icke heller uppfunnit de skilda delarna i sin förkunnelse och inte heller dopet, utan hon förvaltar dem såsom instiftade av honom. Hon lyder hans befallning. Hon tjänar med sitt ord och verk hans ord och verk, och hon kan vänta sina egna ords och verks hela kraft endast därav att hans ord och verk tar gestalt i dem.
Johannes’ vattendop vittnar om Jesu Kristi eget dop i ande och eld. Just därför är den mäktige givaren av vattendopet inte Johannes eller kyrkan utan Herren Jesus Kristus själv, fastän det sker indírekt och medelbart genom Johannes’ och kyrkans tjänst. Vem annan än Jesus Kristus själv kunde med kraft vittna om Jesus Kristus? Liksom Luther gång på gång med rätta framhållit i sina predikningar över Matt. 3:13 f. i anslutning till Krysostomus och Ambrosius och även till Thomas och Bonaventura och liksom det också var Calvins mening, har Kristus givit botens och syndaförlåtelsens vattendop kraft genom att han själv, som inte behövde det, likväl underkastade sig det. Därigenom tillkännagav han Golgatas men också påskmorgonens händelser och förklarade sig solidarisk med syndarna. Han har därigenom gjort dopet till ett levande och talande uttryck för sin överprästerliga död och uppståndelse, så att var och en, som nu mottager det, får räkna med att tillsammans med honom se himmelen öppen, höra faderns röst och tillsammans med honom vara delaktig av den helige Ande. Detta är orsaken till att det kallas och är ett dop i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Genom att på detta sätt ställa in sig själv i den förebildande (och sedan avbildande) framställningen av det nådeförbund, som skulle ingås och uppenbaras i hans död och uppståndelse, har Jesus Kristus »instiftat« dopet.” (15-17)

”Just därför att det är hans instiftelse, hans ord och hans verk, som ger dopet kraft, behöver det nu kanske också betonas: hans fria ord och verk. Den som genom att låta sig döpas i Jordan av Johannes förebildande och avbildande har gjort sig till tjänare åt alla dem, som döper och låter sig döpas i hans, hans Faders och hans Andes namn, han har också därigenom bevisat sig som deras suveräne herre, och som sin kyrkas enda och mäktiga huvud. Dopets kraft är verkligen förbundet med honom, som ensam verkar i det. Dopet äger inte någon självständig kraft, det lika lite som någon annan del av kyrkans förkunnelse. Fastän kyrkan talar kraftens ord och utför dess verk, måste vi alltid tro på, älska, hoppas på och utbedja oss och få kraften från hans fria person, för att dopet över huvud taget skall ha någon kraft. Den kan inte ges av människor. Den är alltid en kraft, som står honom själv personligen fritt till förfogande. Den är ett löfte, som endast han kan uppfylla.” (18)

”Det gudomliga nådesförbundets område är större än kyrkans, Kristi regnum är vidare än Kristi ecclesia. Att det inte skulle ges någon frälsning utanför kyrkan är den regel, som vi är bundna av, men som inte dess herre är begränsad av.” (24)

2006-10-18T20:46:00.000+02:00

Svenska Missionskyrkan om dop

"Dopet är ett tecken på nytt liv i Jesus Kristus och gemenskap med honom.29 Det har sin förebild i Gamla testamentets berättelser om frihet från slaveri, räddning från döden genom vattnet och Guds förbund med sitt folk. Grunden för dopet i Nya testamentet är Kristi död och uppståndelse.

Dopet och tron för människan in i Kristus. Dopet är en del av vägen in i kyrkan och hör samman med livslång växt i Kristus. Det är en Guds gåva till syndernas förlåtelse. Dopet sker med vatten i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn under bön om Anden. Guds gåva möts av människans svar i tro.

Dopet är ett enda. Det kan ske på olika sätt och vid olika tidpunkter i livet. Skilda doptraditioner genom kyrkans historia representerar delaktighet i ett och samma dop. Eftersom dopet till sin karaktär är gränsöverskridande och leder till att alla döpta är ett i Kristus, vill Svenska Missionskyrkan med sin öppenhet för Guds handlande i olika doptraditioner söka uttryck för en försonad mångfald.

Sambandet mellan dop, tro och medlemskap i församlingen aktualiseras bl a genom konfirmationsundervisning. Församlingen erbjuder olika tillfällen för dopbekräftelse." (SMKs konstitution, sid. 5, pdf)

2006-10-17T22:52:00.000+02:00

Om Guds skapelse, om evolution och devolution

Gud har skapat hela universum, alla synliga och osynliga processer och sammanhang, allt vi känner till idag och allt vi känner till imorgon, allt vi har glömt. Det gjorde han i begynnelsen, vår skapelse har ingen självständig verklighet, den existerar till Guds ära.

Ofta får jag som kristen frågan om jag tror på skapelse eller evolution, och jag blir tvungen att bita min tunga något, jag skulle så gärna vilja säga "vilken enfaldig fråga", men det vore ett enfaldigt svar...

Som kristna tror vi emellertid inte på evolution, det vore religiös vidskepelse, det vore en oanständig övertro. Vi tror (och för detta krävs vare sig stor hjärna eller kristen tro!) att det finns evolution, d.v.s. utveckling, inom Guds skapelse, Guds skapelse rymmer evolution. Vad som ofta glöms dock (och detta är inte bara nazismens och marxismens, inte bara kapitalismens och imperialismens, glömska, vårt minne är lika kort idag) är att parallellt med all evolution, parallellt med all utveckling, sker ständigt en devolution, en avveckling i vår skapelse.

Som kristna tror vi alltså vare sig på evolution eller devolution, och vi tror egentligen inte heller på skapelsen. Vi tror på vår Gud och skapare, för skapelsen.

Herre välsigna din skapelse, befria oss från ismernas bojor, lösgör oss från alla invecklingar, gör oss lika dig, så vi kan förvandlas, genom kärlekens revolution, ditt namn till ära!

2006-10-17T20:42:00.000+02:00

Martin Luther om konfirmation

"Det är märkligt, vad som har flugit in i deras huvuden, att de gjorde ett konfirmationens sakrament utav handpåläggningen, om vilken vi läser, att Kristus vidrörde de små barnen, att apostlarna gav helig Ande, ordinerade äldste, och botade sjuka... Varför har de inte gjort en konfirmation också av brödets sakrament...så att konfirmationen på så vis omsluter tre sakrament: brödet, ordinationen och själva konfirmationen? Om emellertid allt vad apostlarna har gjort är ett sakrament, varför har de då inte hellre gjort predikan till ett sakrament?

Ty en biskop som inte förkunnar evangeliet, och inte heller tar hand om själarna, vad är han annat än en avgud i världen, som (endast) har en biskops namn och gestalt? Vi för vår del söker istället för detta, sakrament som är gudomligt instiftade, bland vilka vi inte finner någon anledning att räkna konfirmationen. För fastställandet av ett sakrament krävs nämligen framför allt det gudomliga löftets ord, i vilket tron övas. Men ingenstans läser vi att Kristus har lovat något om konfirmationen, även om han själv la händerna på många...

Därför är det nog, att se konfirmationen som en slags kyrklig rit eller sakramental ceremoni, som liknar andra ceremonier i vattnets invigande och i andra ting. Ty om all annan skapelse helgas vid ord och bön, varför skulle då inte ännu hellre människan kunna helgas vid dessa medel, som likväl, eftersom de inte har ett gudomligt löfte, inte kan kallas trons sakrament. Inte heller verkar de frälsning. Men sakramenten tjänar dem som tror på det gudomliga löftet." (Om fångenskapen, WA 6, 549-550, 40-44)

"Mirum est, quid in mentem illis uenerit, ut sacramentum confirmationis facerent ex impositione manuum, qua legimus Christum paruulos tetigisse, Apostolos dedisse spiritum sanctum, ordinasse presbyteros, et infirmos curasse... Cur non ex sacramento panis etiam Confirmationem fecerunt...ut sic confirmatio tria complectatur sacramenta, panem, ordinem et ipsam confirmationem? Si autem sacramentum est, quicquid Apostoli fecerunt, cur non magis praedicationem fecerunt sacramentum?

Nam episcopus non euangelisans, nec animas curans, quid est, nisi Idolum in mundo, habens nomen et figuram Episcopi? Nos autem pro hac uice sacramenta diuinitus instituta quaerimus, inter quae ut Confirmationem numeremus, nullam inuenimus causam. Ad sacramenti enim constitutionem ante omnia requiritur uerbum diuinae promissionis, quo fides exerceatur. At nihil legimus Christum uspiam de confirmatione promisisse, licet ipse multis imposuerit manus...

Quare satis est, pro ritu quodam Ecclesiastico seu cerimonia sacramentali confirmationem habere, similem caeteris cerimoniis consecrandae aquae, aliarumque rerum. Nam si omnis alia creatura sanctificatur per uerbum et orationem, cur non multo magis hominem liceat sanctificari eisdem, quae tamen, quia promissionem diuinam non habent, sacramenta fidei dici non possunt. Neque enim salutem operantur At sacramenta seruant credentes promissioni diuinae." (De captivitate, WA 6, 549-550, 40-44)

2006-10-17T01:32:00.000+02:00

Martin Luther om löftet och tron i relation till sakramenten

"Vem som helst förstår ju lätt att dessa två samtidigt är nödvändiga: löftet och tron. Ty utan löftet kan ingenting tros, och utan tron är löftet oanvändbart, eftersom det upprättas och uppfylls genom tro." (Om fångenskapen, WA 6, 517, 8-10)

"Quilibet enim facile intelligit, quod haec duo sunt simul necessaria, promissio et fides. sine promissione enim credi nihil potest, sine fide autem promissio inutilis est, cum per fidem stabiliatur et impleatur." (De Captivitate, WA 6, 517, 8-10)

2006-10-17T00:57:00.000+02:00

CPCE ON "INFANT BAPTISM AND ADULT BAPTISM"

"The basic model of all New Testament discourse is missionary baptism. In our churches infant baptism (suckling baptism included) is the regular practice. According to our present theological understanding, nonetheless, the one baptism shows itself to be of equal value in infant and in adult baptism. In supporting infant baptism, the faith-preceding "sola gratia" is more strongly stressed. In supporting adult baptism, the close connection between "sola gratia" and "sola fide" is more strongly emphasized. Both forms of baptism presuppose the preaching of the word of God and the readiness to attend to it all through one's life. In an increasingly secularized society both infant and adult baptism take on ever more strongly the nature of a confession of faith.

The following are to be listed as arguments in favour of infant baptism:
- the prevenient redemptive action of God, of which baptism is a visible sign,
- the desire of the parents to have their child received into God's covenant with his people and
thereby place the child under the lordship of Christ,
- the coherence of the history of faith whose beginning comes from God in baptism,
- faith as a gift of the Holy Spirit, regardless of one's age.

The following are to be listed as arguments for adult baptism:
- faith, which is the aim of God's promise given at baptism, is personally confessed,
- consciously experiencing one's own baptism can have a strengthening effect and add a sense of
commitment for the baptised person as well as for the entire congregation.

In both child and adult baptism, God's promise of grace always precedes the human response. With trust in the validity of God's promise of grace, our churches affirm the common practice of infant baptism. This practice, furthermore, takes seriously the well-founded desire of churches and families to have their children accepted into the sheltering communion with God from the very start. This demands that we take seriously the close connection between faith and baptism by giving greater attention to the responsibilities of baptism."
Leuenberg Documents 2, sid. 9-10

2006-10-16T18:16:00.000+02:00

Videoklipp

Ulf Ekman och Anders Arborelius
Ulf Ekman och Göran Skytte
Margot Sahlin 1 (10/4-60, 2,53 min) & 2 (9/7-98, 11,11 min)
Hans Weichbrodt (12/6-0, 140 min, Livets Ords mediaarkiv)