(Denna recension är skriven som en skoluppgift i februari 2010)
Bo Giertz's roman Stengrunden behandlar ämnet själavård genom berättelsen om tre generationer nyvigda präster och deras andliga tjänst och kamp i mötet med Ödesjö församling. Ämnet själavård blir belyst både genom respektive prästs egen andliga utveckling och genom församlingens och enstaka församlingsbors andliga utveckling i möte med prästens tjänst. Trots de på vissa sätt ganska olika tidsepokerna: 1810-talets rationalism, 1880-talets väckelse och 1940-talets liberalism, så är svaret alltid detsamma: Jesus Kristus allena, förmedlad genom arvet från Luther, Rosenius och Schartau, är den klippa och grund som kan ersätta såväl syndens som egenrättfärdighetens fördärv.
Stengrunden är indelad i tre kapitel. Vardera kapitel berättar alltså om hur en nyvigd präst kommer till Ödesjö församling för sin första prästtjänstgöring. Först har vi pastorsadjunkten Henrik Savonius, som är mer intresserad av poesi än biblisk förkunnelse och mer kunnig i filosofi än i luthersk teologi. Sedan har vi pastorsadjunkt Fridfelt, som är uppfylld av tidens väckelseanda och kärleken till lagen, men som är okunnig om Schartaus nådaordning. Slutligen möter vi så Gösta Torvik som utifrån den modena religionsvetenskapens insikter har kommit att fullständigt tvivla på bibelordets relevans. De tre prästernas karaktärer och livshistorier liknar i grund och botten varandra till den grad att vi kan se dem alla tre som olika uttryck för en och samma kristna människas resa inom ramen för nådens ordning. I alla tre fallen är det uppdraget som själavårdare som får en avgörande betydelse. I den praktiska själavården, i mötet med församlingens och församlingsbornas synd och tro väcks insikten hos prästen om den egna teologins bristfällighet och lösa grund. Ibland finns det en klok och erfaren kyrkoherde eller församlingsgumma som med litteraturtips, samtal och vägledning kan hjälpa prästen på väg mot en god teologi och förkunnelse. Med andra ord blir uppdraget som själavårdare anledning till prästens egen själavård och andliga utveckling. Den fasta grund som det gäller att nå fram till är att genomskåda den egna synden, vare sig den kommer till uttryck i ett svalt intresse för Guds rättfärdighet eller i ett överdrivet intresse för den egna rättfärdigheten (d.v.s. en självrättfärdighet), och helt och hållet förlita sig på Guds Ord och på Jesu Kristi försoningsoffer, försoningsklippan Jesus Kristus. Utifrån denna fasta grund kan sedan en rätt förkunnelse och själavård utgå (oavsett tidsepok).
Stengrunden är utan tvekan en mycket välskriven roman som både fängslande och aktuellt beskriver den reformatoriska upptäckten om rättfärdiggörelsen genom tro allena. Utifrån detta perspektiv ser jag med glädje Stengrunden som en stor skatt för svensk kultur och kyrklighet. Samtidigt finns det (hur skulle det annars kunna vara om vi tog Giertz budskap på fullt allvar?!) ett ganska stort mått av romantisk konservatism och luthersk självgodhet som vi måste försöka se igenom. För det första måste man fråga sig hur lutherskt det kan anses vara att alla vägar tycks leda till just Luther och luthersk teologi? Luther själv skulle nog ha pekat någon annanstans. Det finns i boken inte heller någon självkritisk diskussion om nationalkyrklighetens samband med den lutherska traditionen såväl i Sverige som utomrikes. Är det inte på något sätt karaktäristiskt för denna tid och kyrkliga tradition att rädslan för fienden i öster (3:e kapitlet) kan ge ångest i ett prästhjärta utan att fienden från söder över huvud taget identifieras, som om den ryska revolutionens hammare och skära var ett större hot mot det enda evangeliets kors och ett större uttryck för gudlöshet än den nazistiska revolutionens krökta kors? 
0 kommentarer:
Skicka en kommentar