Vox populi eller vox Dei? Hur styrs kyrkan?

I samband med Svenska kyrkans kyrkoval har naturligt nog denna fråga kommit att diskuteras mer än vanligt. Jag ska försöka att inte här hamna för mycket i detaljer, vilket väl i och för sig hade kunnat vara mer klargörande...

Gud är kung, och i den meningen är kyrkan förstås en monarki. Men Guds rike är inte av denna världen och denna världens monarker har i sig ingen likhet med Gud. Som kristen kyrka tror vi att Gud regerar, inte bara i världens ljus och mörker, utan också vår hopplöst oregereliga kyrka. Ja, vi tror att kyrkan är Jesu Kristi jordiska kropp. Han är huvudet, vi är lemmarna. På sätt och vis ganska enkelt alltså: allt ifrån lilltå till storhjärna (häng inte upp er på anatomiska motsägelser!) har vi bara att foga oss till hans vilja och vandra hans väg. Men i praktiken blir det svårare. Gud är osynlig och den helige ande kan inte låsas in i bur. Jesus kom för att anta en tjänares gestalt. Han möter oss i världens utanförskap. Jesus har alltså inte konkret form på samma sätt som t.ex. ordförande Persson (som vi för övrigt kan hysa stor respekt för!). Gud är alltså inte heller någon sorts diktator i världslig mening. Gud har inte skapat oss till mekaniska marionetter utan kallat oss till fria tjänare. Med andra ord: vi skall skall vara Guds goda ekonomer (fromma som duvor och kloka som ormar), förvaltare av den goda skapelsen och av kyrkans tradition och vittnesbörd.

Men hur skall vi då rent praktiskt göra detta? Hur skall vi rent praktiskt gestalta och vara Kristi kropp, det vill säga öppet och frimodigt möta världens ondska och längtan? Det finns inga bra metoder för detta. Vi kan be och arbeta, förkunna och undervisa, samtala och meditera. Vi kan organisera oss efter världens mönster eller i motsättning till detsamma. Oavsett hur vi gör så är det avgörande Guds kärlek och sanning. Men något måste vi göra, och att inte göra något är att göra något dåligt.

Ett svar är att Svenska kyrkan vill vara en demokratisk kyrka. "Demokratisk" är ett sånt begrepp som gärna blir vida använt men föga förstått. Både av demokratins anhängare och av dess motståndare används det ofta förenklat och som ett slagträ i debatten. Och detta gäller både i och utanför kyrkan. Själv tycker jag att demokrati, rätt förstått, är något bra, både i och utanför kyrkan. Men det finns som sagt begränsningar här som kanske blir särskilt tydliga i kyrkan. Det går förstås inte att sätta likhetstecken mellan folkets röst och Guds röst eller, för den delen, med "det goda" (för att tala mer allmänpolitiskt). Och vad menar vi förresten med folkets röst? Menar vi det som Jesus menade: alla människor i hela världen? Eller sätter vi demokrati och folkstyre i för nära samband med det svenska folkets svenska folkkyrka?

Man kan säga att Jesus hade ett starkt demokratiskt budskap och att vi alltså har en fast grund för ett demokratisk kyrkostyre. Jesus ville bemäktiga alla, oavsett etnicitet, kön och ålder, att bli delaktiga och få en röst (och självklart inte bara i kyrkan, utan i hela världen!). Ja, genom att bli människa gav Gud sin egen röst till mänskligheten och gjorde i samma andetag mänsklighetens röst till ett med sig själv. Det innebär inte att mänskligheten i sig själv, oavsett vi mäter denna mänsklighet summariskt eller utifrån den ena eller andra preferensen, förmår uttrycka Guds röst. Men det betyder att Gud kan detta otroliga, i världslig mening motsägelsefulla under: i människan Jesus vara fullt ut och helt och hållet Gud.

Detta innebär med andra ord inte att kyrkan nödvändigtvis skall styras "demokratiskt" med allt vad det nu för tillfället kan betyda. Men det betyder att Gud kan komma till tals också på detta sätt, och också att det knappast finns någon annan organisation och ordning som skulle kunna garantera att det verkligen är Gud som kommer till tals (habemus Papam, in coelis!!).

Så hur styrs kyrkan? Hominum confusione? Dei providentia?

Följ med och se!