Predikan - Jungfru Bebådelse (1 årg.)

Guds kris (Guds mäktiga verk)

Aspenäs kyrka, söndag 22/3-09

Det är kristider...i Israel på profeten Jesajas tid. Landet är splittrat i ett nordligt rike som kallas Israel och ett rike i syd, som kallas Juda och där Jerusalem är huvudstad, där kung Achas regerar och profeten Jesaja profeterar. Det är verkligen mörka tider. Sociala och ekonomiska orättvisor härskar, en girighetskultur sprider ut sig, de svaga i samhället: föräldralösa, änkor och invandrare förtrycks. Det råder inbördeskrig och allmänt kaos. Dessutom hotas Jerusalems murar och portar av den tidens supermakt, det assyriska väldet.

Var är nu den Gud som kallade Abraham och Sara till ett förlovat land och som lovade en ätt lika talrik och glimrande som ökens sandkorn och himlens stjärnor? Var är nu den Gud som genom Mose befriade sitt folk från slaveriet i Egypten och som ristade in sin lag, inte bara på två stentavlor utan i gudsfolkets hjärtan? Vem finns längre som lyssnar till Guds ord och följer Herrens bud? Det folk som skulle vara ett levande tempel för Gud vandrar nu sina egna vägar, deras hjärtan har förvandlats till sten. De fornstora dagar då kung David tronade över ett enat och mäktigt rike är nu ett minne blott.

Achas, kungen av Juda är en blek och vek kopia av sina föregångare. Förtvivlat ser han hur makten glider honom hur händerna och hur hans rike nu står vid ruinens brant. Förtvivlat ser profeten Jesaja hur både kungen och folket vänder sig allt längre bort från Gud i takt med att krisen fördjupas.

Gud är med oss!, säger profeten, både i höjden och i dödsriket, ser ni inte?? Men folket hör inte och kung Achas är förblindad. De enda tecken han ser är att det går åt helvete med allt ihop. Det är kristider i Israel på profeten Jesajas tid.

Jag skall tala lite om detta ord: kris. Om man läser de bibliska grundtexterna, de som är skrivna på grekiska, så ser man att just "kris" är ett mycket vanligt och viktigt bibliskt ord. Det betyder i Bibeln ofta "dom", dels i betydelsen urskiljande, den gränsdragning vi människor ständigt måste göra mellan rätt och fel, ont & gott, sant & falskt, men som endast Gud vet exakt var den går. Dels betyder kris själva konsekvenserna av Guds sanna dom: det vill säga rätt & rättvisa. Kris är som bekant ett vanligt förekommande ord hos oss. Det faller ju en stor skugga också över vår tid, som på många sätt är den samma som profeten Jesajas tid. För oss betyder kris ofta ett kaotiskt tillstånd men även den förvandling och mognad som kan växa fram genom krisprocessen. Men jag ska inte tala om våra kriser, inte om den finansiella krisen, miljökrisen eller krisen i skolan. Jag ska inte heller tala om mina egna personliga kriser eller om det trauma det måste innebära att leva i ett krigshärjat land eller som gömd flykting i någon av Göteborgs förorter.

Jag ska tala om den kris som drabbade en ung kvinna i en landsby i Galileen. Det måste ha varit en chock för Maria att stå öga mot öga med en sådan budbärare och att få ta emot ett sådant bud: "Ditt barn skall kallas den högstes son, hans välde skall aldrig ta slut." Vilket glädjebud! Vilket skrämmande budskap!! Var inte rädd Maria, du har funnit nåd hos Gud. Bara detta att för första gången få veta att man skall bli förälder är något skrämmande, en stor glädje och en stor rädsla. Finns det någon gåva som är större än att få barn, ett nytt liv? Finns det då någon förlust som är större än förlusten av en sådan gåva? Kanske är det så att förälderns rädsla för denna, den största av alla gåvor, bottnar i vetskapen om att gåvan på sätt och vis redan från början är förlorad. Denna gåva som jag har fått är egentligen inte min. Detta liv som har givits mig i och med mitt barn tillhör mig inte. Han eller hon kommer att leva sitt eget liv och gå sina egna vägar. Och en dag kommer döden att skilja våra vägar åt vare sig vi vill eller inte.

Ja, att bli förälder i allmänhet är något mycket kritiskt, så mycket mer då för Maria. Är inte hela hennes föräldraskap och hennes relation till sin förstfödde från början till slut en enda stor kris? Först ovissheten kring hur Josef, hennes trolovade skulle ta beskedet, och sedan hela familjens dramatiska flykt till Egypten undan kung Herodes. Sedan tonåringen Jesus som till sin mors och fars bestörting och förvåning stack hemifrån, inte för att härja med byns ungdomsgäng, utan för att vara i templet "hos sin fader" i himlen (Luk 2:41). På samma sätt måste det ha huggt till i Marias själ när Jesus som vuxen ofta tycktes förneka sin jordiska familj. Som den gången Maria tillsammans med hans yngre syskon frågade efter Jesus, men Jesus svarade "Vem är min mor och mina syskon? Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor." Ändå var det hon, Maria, den jordiska modern, och ganska få av Jesu "andliga" familjemedlemmar, som fanns vid hans sida när han slutligen hängde på korset. Kan man tänka sig en större sorg för en mor? Lika självklart som hon en gång hade förstått och glatt sig över livets under som växte i hennes inre, lika självklart grät Maria nu all den oro hon från början burit på och som nu besannades på värsta tänkbara sätt. Det lilla ljus hon en gång dolt i sitt moderliv var nu livslågan som släcktes inför hela världens åsyn. Krisen hade nu nått sin kulmen i Pilatus och i folkets dom: Korsfäst honom!!

Men världens dom är inte det första och inte heller det sista ordet i denna berättelse. För när vi nu har talat om den kris som drabbade Maria och som också blev hennes livskris så har vi i grund och botten talat om Guds egen kris. Guds kris är i grund och botten inte de svåra tider vi drabbas av som en dom över alla våra individuella och kollektiva tillkortakommanden och övertramp. Det finns all anledning att dra lärdom av såna kriser och att göra bot och bättring. Men Guds kris är i grund och botten den dom som Gud lät falla över sig själv, den död som Gud lät sig själv drabbas av. Ordet blev kött, allt kött är hö. Så älskade Gud världen att han inte bara gav den sin ende son, utan i honom gav han världen sitt liv och gav sitt liv för världen.

Det faller en stor skugga över vår tid och över hela mänsklighetens historia. Vi famlar i mörkret med kung Achas, men också med profeten Jesaja och med den unga kvinnan som skulle bli Jesu mor. Men Gud har, i ljuset av den kris som han själv drabbades av, visat att mörkret aldrig kan övervinna ljuset, det ljus som Gud i begynnelsen lät lysa upp universum med, det ljus som Maria fick i gåva men som hon inte fick behålla för sig själv eftersom det var hela mänsklighetens gåva. Det ljus slutligen som på tredje dagen efter korsfästelsen sprängde dödsrikets och gravens portar. Marias stora glädje förvandlades till en stor rädsla och en stor sorg. Men livet reste sig upp och mänsklighetens stora rädsla och sorg förvandlades åter till en stor glädje. Det är denna glädjefest vi idag firar i kyrkan. Mitt i fastetiden precis 9 månader innan vi firar jul och Jesu födelse gläds vi över det löfte och hopp som tändes i Marias inre. Mitt i fastetiden ser vi fram emot påskdagens under, Guds dom över döden: "Han är uppstånden!!" Med Maria gläds vi över livets seger. Det är en stor glädje, men det är en glädje som alltid kommer att bära på minnet av en stor sorg. För Gud har visat att Livet, också det eviga livet, är ett liv som bär på ett stort sår.

Jag undrar om det inte är ett uttryck för Guds underfundiga humor när han låter Jesajas profetia gå i uppfyllelse på det sätt som den gör. Guds sätt att liksom låta människan spela en central roll men ändå själv spela huvudrollen, själv få sista ordet. Det namn Maria skall ge sitt barn är inte Emanuel som man kanske kunde tro, utan "Jesus", som precis som "Jesaja" (det är två varianter av samma ord) betyder "Herren frälser". Ingen annan än Gud kan rädda oss. Vi är maktlösa. Men vi är inte hjälplösa. Gud är med oss, under livets höjdpunkter och när vi vandrar i dödskuggans dal. Gud är med oss men Gud tillhör oss inte. Vi kan bara ta emot Gud som man tar emot ett litet barn, ett liv som tar hela livet i anspråk, en gåva som aldrig kan ägas, bara älskas. Vilken stor glädje att få älska Gud, vilken skrämmande stor glädje! Var inte rädd Maria, det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus.