Aulén - Den kristna gudsbilden (III)

"För alla som varit fångna i detta enkla schema (i.e. 1800-talets beatus possidens, min not.) - och de äro icke så alldeles få - erbjuder nutiden onekligen stora överraskningar. Man finner ingenstädes i våra dagar den lugna och kontinuerliga utveckling av den »moderna» teologin, som man gick och drömde om. Man finner däremot mycket trevande och sökande samt mycken direkt nyorientering. Man stöter åter och åter på tankegångar, som äro ganska djupt skilda från, för att icke säga rakt motsatta dem vilka ännu för tjugofem år sedan betraktades såsom mer eller mindre självklara och obestridliga... Det är nu min avsikt att med den humaniserade gudsbildens skede såsom närmaste bakgrund analysera dessa nutida brytningar. Jag vill söka visa, att de tendenser och motiv, som göra sig gällande inom nutida kristendomstolkning, förete så djupgående olikheter i jämförelse med hela det föregående teologiska skedet, att det måste ifrågasättas, om vi icke i själva verket uppleva en strömkantring och befinna oss i övergången till en helt ny period i den kristna idéhistorien..." (s. 339)

"Min undersökning av det teologiska nutidsläget och dess »brytningar» vill jag koncentrera kring fyra huvudmotiv, nämligen dessa: helighetsmotivet, det dualistisk-dramatiska motivet, det eskatologiska motivet och gemenskapsmotivet..." (s. 346)

"I detta sammanhang (i. e. angående "helighetsmotivet", min not) må nu också omnämnas den teologiska riktning, som betraktar Karl Barth såsom en banérförare. Vad Barth, E. Brunner och Gogarten m. fl. vilja är ju mera än något annat att accentuera Guds transcendenta majestät samt den oöverkomliga distansen mellan det gudomliga och det mänskliga. Från denna utgångspunkt vill man radikalt utdöma den föregående teologin och riktar sig därvid framför allt mot Schleiermacher... Majestätstanken får...inom denna teologiska rikting en alldeles säregen utformning: den möter oss i utpräglat metafysisk gestalt. Distansen mellan det gudomliga och det mänskliga är på samma gång en motsättning mellan oändligt och ändligt, mellan evighet och tid. Vi återfinna alltså här i grunden samma metafysiska synpunkt som vi tidigare funnit hos Kierkegaard... Om redan Kierkegaard kunde sägas vara i stor utsträcking negativt beroende av den teologi, han ville bekämpa, så är detta givetvis i ännu högre grad fallet med den »dialektiska» teologin i våra dagar..." (s. 354)

"Ett av de tidigaste intygen om, hur insikten om det dualistiska elementet såsom något för kristendomen väsentligt bryter sig fram, föreligger i Söderbloms lilla, i flera avseenden nya vägar vandrande skrift Uppenbarelsereligion, från 1903. Överhuvud kan det sägas, att de huvudmotiv, vilka under de senaste decennierna blivit mer eller mindre ledande runt om i teologin, redan tidigt koncipierats av Söderblom och gjort sig gällande i hans författarskap..." (s. 358)

"Den mest extrema hållningen intar här (i. e. inom det "eskatologiska motivet", min not), liksom i fråga om helighetsmotivet, den dialektiska teologin. »Das Christentum, das nicht ganz und gar und restlos Escatologie ist, hat mit Christus ganz und gar und restlos nichts zu tun», skriver Karl Barth (i sin Romarbrevskommentar, 2 uppl. s.300). För denna teologi är alltså den eskatologiska synpunkten icke bara en grundväsentlig synpunkt - den är i själva verket den enda synpunkten. Eskatologin är den kristna trons enda innehåll. Tron är hopp och ingenting annat än hopp. Lidelsefullt bekämpas varje tanke på att tron skulle kunna innebära någonting av ett ägande i det närvarande..." (s 373)

"Ser man ut över det andliga läget i vår tid, så måste man utan tvivel konstatera, att man nästan överallt påträffar en vändning bort från den upplösande individualism, som varit så dominerande under de båda bakom oss liggande seklen... Man håller på att lära sig, att det i grunden icke gives och icke kan givas någon kristen individualism, att i själva verket varje individualistisk kristendom är en contradictio in adjecto..."(s 380-381)
(Den kristna gudsbilden 1927)