Homo sapiens resurrectus (Nästan Gud eller bara djur?)

Jag har i två tidigare poster reflekterat inledande kring teologins utgångspunkt i tro och kring Gud som universums skapare och evolutionen som ett begränsat fenomen i denna skapelse. Nu tänker jag skriva lite mer om människan i Guds skapelse.

"Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom." (Ps 8:6)

Det är omöjligt att kort beskriva Bibelns och den kristna trons syn på människans relation till djuren och den övriga skapelsen. Men vi skall ändå försöka göra det.

Människan och människans relation till Gud och Guds skapelse står i fokus i hela Bibeln. I "skapelseberättelsen" berättas det om hur Gud på den sjätte dagen skapar "olika arter av levande varelser" (Gen 1:24), t.ex. de däggdjur som lever på land, och sedan människan (man och kvinna) till sin avbild för att omsorgsfullt härska över djuren. Vi ser alltså hur människan skapas i sammanhang med andra däggdjur och levande varelser och samtidigt tydligt avgränsas som människa, som Guds avbild. I Gen 2 berättas det sedan särskilt om människan i Edens lustgård, om hennes svek och fall genom ormens list, och om hennes förvisning till ett liv i synd och avstånd från Gud och sin sanna mänsklighet. Människan är nu överlämnad till ett ormlikt liv, en ond cirkel av "allas krig mot allt och alla." (Hobbes)

"...jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar." (Ps 22:7)

Är då inte människan, när allt kommer omkring, bara ett djur? Är det inte i grunden samma drifter som verkar i människan som vi kan se verkar hos djuren? Vem av oss har inte sett det fundmentalt djuriska i våra medmänniskor, vem av oss har inte känt hur djuret härjar i oss själva? Vad är en människa om inte helt enkelt ett djur?

Ändå vet nästan varje människa (intuitivt, instinktivt eller genom inlärning?) att det är skillnad på djur och människa. Om vi t.ex. för första gången skall gå med barnen till djurparken, och vi på vägen dit fantiserar och pratar om vilka djur som finns där, kanske lejon och elefanter, ormar och spindlar, så kommer aldrig människan på fråga: "Pappa, pappa! Har de människor på djurparken?" Skulle den frågan mot förmodan ställas så skulle en god far eller mor kanske svara ungefär: "Nej, på djurparken har de bara djur. Det är därför det heter djurpark" Eller om vi läser om grymma djurförsök i tidningen, inte funderar vi då på om det kanske är människor som är utsatta för dessa. Vi vet helt självklart att på djurparken finns det djur i bur, inte människor.

Samtidigt vet vi, i varje fall med lite erfarenhet och reflektion, att människor i alla tider behandlats just som djur. Människan har förvarats likt djur i fångläger och fängelsehålor och utsatts för medicinska och omedicinska försök som får de allra grymmaste djurförsök att verka "humana". Dessutom har det skett (och sker stundom) att exotiska människor och kulturer har visats upp på djurpark till allmänt beskådande, mer eller mindre frivilligt.

Människan är tänkt och formad till att vara skapelsens krona men genom syndafallet bunden till ett liv på djurens villkor. Vi vet precis vad Jesus menar när han kallar Herodes för "den räven" (Luk 13:32), som om han talade om oss. Vi förtränger och förnekar vår innersta längtan att bli till det vi var tänkta av Gud. Vi kan inte nå vår sanna natur, så istället vänder vi oss till lögnen och fnyser åt sanningen som om åt en klase sura rönnbär. Vi kan inte vara det vi är tänkta och formade till att vara.

Men Gud kan, och Gud vill.

Genom sin inre kärlek till människan har Gud skänkt den fallna mänskligheten sig själv i sin ende son, så att människan i honom kan försonas med Gud och leva i sanning och rättfärdighet. Gud har blivit människa, inte så att vi kan bli gudar, utan så att vi kan bli just människa. "Så älskade Gud världen" (Joh 3:16) att han gav sitt eget liv på korset. Alltså: Så älskade Gud världen (inte de kristna!!!), så älskade Gud den fallna människan mitt i ett frånvänt kosmos, att han tog på sig och bar denna värld, denna djuriska värld, intill döden, "döden på ett kors." (Fil 2:8)

Herre, du som känner oss precis som vi är, fulla av djuriska drifter och tomma på medmänsklig kärlek. Tack för att du inte låter oss förbli vad vi är i oss själva, utan ständigt förändrar och förnyar oss till att bli lika dig, genom din son, Jesus Kristus.