Reflexioner kring folk, kyrka, och konfirmationen som sakrament

Den danska Folkekirken har inte som Svenska Kyrkan en ärkebiskop, utan var och ett av Danmarks 12 stift (varav ett på Grönland resp. Färöarna) representeras av en biskop. Köpenhamns biskop omtalas ibland som en primus inter pares, men det är Roskildes biskop, Jan Lindhardt, som de senaste åren i praktiken varit Folkekirkens ansikte utåt och främste auktoritet.

På Folkekirken.dk får han också förtroendet att uttrycka den danska statskyrkans tro. Lindhardt beskriver denna som den "lutherske kirkes tro", men jag skall inte här gå in närmare en pedagogisk men nästan heretiskt tråkig mini-katekes.

Dock är en sak värd att omnämnas som omtalas i skriften och som kommer att bli allt mer aktuell för Svenska kyrkan att reflektera över, såsom fri kyrka, och såsom samarbetspartner med andra frikyrkor, ex. med Svenska Missionskyrkan.

Lindhardt skriver:

"I dåben renses man og genfødes til et nyt menneske. Vi har barnedåb for at vise at dåben er Guds gave og handling, den er ikke noget vi selv skal præstere eller fortjene."

Detta stämmer, det ända man behöver prestera eller göra sig förtjänt av i Danmark är att vara "dansk". Vare sig man barndöps eller inte skall man så fort som möjligt bege sig till närmsta kyrka och registrera sitt barn, gränsen mellan folk och kirke är mkt otydlig. Men den danska kyrkan är ganska konsekvent i alla fall. Liksom i Sverige behöver man kompensera det faktum att barnet inte sagt ja till sitt dop med konfirmation. Men inte heller konfirmation är något man skall prestera i Danmark, det är bara något alla danskar gör, på (folke)skol(e)tid!

Vad som tenderar att hända i både Danmark och Sverige är att konfirmationen som tecken tar över dopet. Konfirmationen (och individens ja eller nej till detta) blir för många barndöpta det primära tecknet i en kristen (eller icke-kristen) identitet. Man måste fråga sig: Hur lutherskt är detta?!!

Många av konfirmationens funktioner är mycket viktiga, jag tänker inte gå in på det nu, det är inte alls det min kritik gäller. Min kritik gäller tendensen att göra konfirmation till ett sakrament (framför allt i Sverige, i Danmark handlar saken, än så länge(!), snarare om nationell identitet). Konfirmation kan inte vara något som en kristen (eller icke-kristen) skall behöva säga ja eller nej till. Ett sådant ja eller nej (om det över huvud skall uttalas) kan uttalas i förhållande till det kristna dopet, och kan praktiseras genom att delta i församlingen och i nattvarden.

Det blir i relation till det jag skrivit spännande att följa diskussioner och beslut under kyrkomötets två sessioner (25-29 september och den 24-27 oktober), framför allt kring kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4: Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan (här en länk till bakgrundsdokumentet). Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i bakomliggande diskussioner men det kritiska momentet borde vara det som kallas en "gemensam förståelse av sakramenten", och då framför allt av dopet (och i relation till detta "dopbekräftelse" och "konfirmation"). Detta tycks också vara Ola Isacsson "reflexion" i motion 2006:68 .

Jag är positiv till "ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan". Jag hoppas att detta kan leda fram till en ordning för barnvälsignelse i Sv kyrkan och till en mer "luthersk" och, FRAMFÖR ALLT, mer kristen sakraments- och konfirmationssyn.