Vox populi eller vox Dei?

Hur styrs kyrkan?

I samband med Svenska kyrkans kyrkoval har naturligt nog denna fråga kommit att diskuteras mer än vanligt. Jag ska försöka att inte här hamna för mycket i detaljer, vilket väl i och för sig hade kunnat vara mer klargörande...

Gud är kung, och i den meningen är kyrkan förstås en monarki. Men Guds rike är inte av denna världen och denna världens monarker har i sig ingen likhet med Gud. Som kristen kyrka tror vi att Gud regerar, inte bara i världens ljus och mörker, utan också vår hopplöst oregereliga kyrka. Ja, vi tror att kyrkan är Jesu Kristi jordiska kropp. Han är huvudet, vi är lemmarna. På sätt och vis ganska enkelt alltså: allt ifrån lilltå till storhjärna (häng inte upp er på anatomiska motsägelser!) har vi bara att foga oss till hans vilja och vandra hans väg. Men i praktiken blir det svårare. Gud är osynlig och den helige ande kan inte låsas in i bur. Jesus kom för att anta en tjänares gestalt. Han möter oss i världens utanförskap. Jesus har alltså inte konkret form på samma sätt som t.ex. ordförande Persson (som vi för övrigt kan hysa stor respekt för!). Gud är alltså inte heller någon sorts diktator i världslig mening. Gud har inte skapat oss till mekaniska marionetter utan kallat oss till fria tjänare. Med andra ord: vi skall skall vara Guds goda ekonomer (fromma som duvor och kloka som ormar), förvaltare av den goda skapelsen och av kyrkans tradition och vittnesbörd.

Men hur skall vi då rent praktiskt göra detta? Hur skall vi rent praktiskt gestalta och vara Kristi kropp, det vill säga öppet och frimodigt möta världens ondska och längtan? Det finns inga bra metoder för detta. Vi kan be och arbeta, förkunna och undervisa, samtala och meditera. Vi kan organisera oss efter världens mönster eller i motsättning till detsamma. Oavsett hur vi gör så är det avgörande Guds kärlek och sanning. Men något måste vi göra, och att inte göra något är att göra något dåligt.

Ett svar är att Svenska kyrkan vill vara en demokratisk kyrka. "Demokratisk" är ett sånt begrepp som gärna blir vida använt men föga förstått. Både av demokratins anhängare och av dess motståndare används det ofta förenklat och som ett slagträ i debatten. Och detta gäller både i och utanför kyrkan. Själv tycker jag att demokrati, rätt förstått, är något bra, både i och utanför kyrkan. Men det finns som sagt begränsningar här som kanske blir särskilt tydliga i kyrkan. Det går förstås inte att sätta likhetstecken mellan folkets röst och Guds röst eller, för den delen, med "det goda" (för att tala mer allmänpolitiskt). Och vad menar vi förresten med folkets röst? Menar vi det som Jesus menade: alla människor i hela världen? Eller sätter vi demokrati och folkstyre i för nära samband med det svenska folkets svenska folkkyrka?

Man kan säga att Jesus hade ett starkt demokratiskt budskap och att vi alltså har en fast grund för ett demokratisk kyrkostyre. Jesus ville bemäktiga alla, oavsett etnicitet, kön och ålder, att bli delaktiga och få en röst (och självklart inte bara i kyrkan, utan i hela världen!). Ja, genom att bli människa gav Gud sin egen röst till mänskligheten och gjorde i samma andetag mänsklighetens röst till ett med sig själv. Det innebär inte att mänskligheten i sig själv, oavsett vi mäter denna mänsklighet summariskt eller utifrån den ena eller andra preferensen, förmår uttrycka Guds röst. Men det betyder att Gud kan detta otroliga, i världslig mening motsägelsefulla under: i människan Jesus vara fullt ut och helt och hållet Gud.

Detta innebär med andra ord inte att kyrkan nödvändigtvis skall styras "demokratiskt" med allt vad det nu för tillfället kan betyda. Men det betyder att Gud kan komma till tals också på detta sätt, och också att det knappast finns någon annan organisation och ordning som skulle kunna garantera att det verkligen är Gud som kommer till tals (habemus Papam, in coelis!!).

Så hur styrs kyrkan? Hominum confusione? Dei providentia?

Följ med och se!

Jag kom på alldeles för sent att denna motion borde skrivas. Kanske kan ngn ledamot snappa upp den inför nästa års kyrkomöte? Tänkte ändå att den var relevant att publicera nu då jag har hört att man har diskuterat bland annat detta med Svenska kyrkan och EU.

Motion om anslutning till Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att undersöka möjligheterna att underteckna Leuenbergkonkordin och att således ansluta sig som fullvärdig medlem i Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa.

Motivering

Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa (GEKE eller CPCE) grundades 1973 i Leuenberg i Schweiz. Det är en kyrkogemenskap som vill förvalta de reformatoriska kyrkornas tradition in i vår tid och vara en evangelisk röst i det nya Europa. Annorlunda uttryckt kan man säga att det är en kyrkogemenskap som inte vill att reformationens arv skall gå förlorat i takt med de europeiska nationalstaternas tillbakagång. De senaste åren har CPCE allt mer utvecklats till en levande och stark aktör i Europa och i den internationella ekumeniska dialogen.

Idag har nästan alla av Europas evangeliska eller protestantiska kyrkor skrivit under Leuenbergkonkordin och är således fullvärdiga medlemmar i GEKE, sedan 1999 respektive 2001 även Den Norske Kirke och Den Danske Folkekirke. Svenska kyrkan (liksom Islands och Finlands evangelisk-lutherska kyrkor och Svenska Missionskyrkan) har emellertid valt att inte underteckna Leuenbergkonkordin utan har istället status som mindre aktivt "deltagande kyrka" eller observatör i samarbetet. Svenska kyrkan har istället valt att lägga större kraft på Borgågemenskapen och på den Europeiska kyrkokonferensen (CEC-KEK) vad det gäller den internationella ekumeniken i Europa.

Jag tror att Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa kommer att få en allt viktigare roll som aktör och samtalspart i det framtida europeiska kyrko- och samhällsbygget. Jag tror att Svenska kyrkan som fullvärdig medlem och som undertecknare av Leuenbergkonkordin har mycket att tillföra denna kyrkogemenskap och att GEKE har mycket att tillföra Svenska kyrkan. Jag tycker också att det borde vara naturligt för Svenska kyrkan som europeisk och evangelisk kyrka att tillhöra och ta ansvar för denna gemenskap.

Ett medlemskap i GEKE sker inte på bekostnad av Svenska kyrkans övriga engagemang i den europeiska internationella ekumeniken, särskilt inte av Svenska kyrkans mycket viktiga arbete i den Europeiska kyrkokonferensen (CEC-KEK), som inom ramen för det europeiska samarbet är att jämföra med Sveriges Kristna Råd (SKR) i Sverige.

Jag föreslår därför att kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att närmare undersöka möjligheterna att underteckna Leuenbergkonkordin och att således ansluta sig som fullvärdig medlem i Gemenskapen för evangeliska kyrkor i Europa.

Predikan - Jungfru Bebådelse (1 årg.)

Guds kris (Guds mäktiga verk)

Aspenäs kyrka, söndag 22/3-09

Det är kristider...i Israel på profeten Jesajas tid. Landet är splittrat i ett nordligt rike som kallas Israel och ett rike i syd, som kallas Juda och där Jerusalem är huvudstad, där kung Achas regerar och profeten Jesaja profeterar. Det är verkligen mörka tider. Sociala och ekonomiska orättvisor härskar, en girighetskultur sprider ut sig, de svaga i samhället: föräldralösa, änkor och invandrare förtrycks. Det råder inbördeskrig och allmänt kaos. Dessutom hotas Jerusalems murar och portar av den tidens supermakt, det assyriska väldet.

Var är nu den Gud som kallade Abraham och Sara till ett förlovat land och som lovade en ätt lika talrik och glimrande som ökens sandkorn och himlens stjärnor? Var är nu den Gud som genom Mose befriade sitt folk från slaveriet i Egypten och som ristade in sin lag, inte bara på två stentavlor utan i gudsfolkets hjärtan? Vem finns längre som lyssnar till Guds ord och följer Herrens bud? Det folk som skulle vara ett levande tempel för Gud vandrar nu sina egna vägar, deras hjärtan har förvandlats till sten. De fornstora dagar då kung David tronade över ett enat och mäktigt rike är nu ett minne blott.

Achas, kungen av Juda är en blek och vek kopia av sina föregångare. Förtvivlat ser han hur makten glider honom hur händerna och hur hans rike nu står vid ruinens brant. Förtvivlat ser profeten Jesaja hur både kungen och folket vänder sig allt längre bort från Gud i takt med att krisen fördjupas.

Gud är med oss!, säger profeten, både i höjden och i dödsriket, ser ni inte?? Men folket hör inte och kung Achas är förblindad. De enda tecken han ser är att det går åt helvete med allt ihop. Det är kristider i Israel på profeten Jesajas tid.

Jag skall tala lite om detta ord: kris. Om man läser de bibliska grundtexterna, de som är skrivna på grekiska, så ser man att just "kris" är ett mycket vanligt och viktigt bibliskt ord. Det betyder i Bibeln ofta "dom", dels i betydelsen urskiljande, den gränsdragning vi människor ständigt måste göra mellan rätt och fel, ont & gott, sant & falskt, men som endast Gud vet exakt var den går. Dels betyder kris själva konsekvenserna av Guds sanna dom: det vill säga rätt & rättvisa. Kris är som bekant ett vanligt förekommande ord hos oss. Det faller ju en stor skugga också över vår tid, som på många sätt är den samma som profeten Jesajas tid. För oss betyder kris ofta ett kaotiskt tillstånd men även den förvandling och mognad som kan växa fram genom krisprocessen. Men jag ska inte tala om våra kriser, inte om den finansiella krisen, miljökrisen eller krisen i skolan. Jag ska inte heller tala om mina egna personliga kriser eller om det trauma det måste innebära att leva i ett krigshärjat land eller som gömd flykting i någon av Göteborgs förorter.

Jag ska tala om den kris som drabbade en ung kvinna i en landsby i Galileen. Det måste ha varit en chock för Maria att stå öga mot öga med en sådan budbärare och att få ta emot ett sådant bud: "Ditt barn skall kallas den högstes son, hans välde skall aldrig ta slut." Vilket glädjebud! Vilket skrämmande budskap!! Var inte rädd Maria, du har funnit nåd hos Gud. Bara detta att för första gången få veta att man skall bli förälder är något skrämmande, en stor glädje och en stor rädsla. Finns det någon gåva som är större än att få barn, ett nytt liv? Finns det då någon förlust som är större än förlusten av en sådan gåva? Kanske är det så att förälderns rädsla för denna, den största av alla gåvor, bottnar i vetskapen om att gåvan på sätt och vis redan från början är förlorad. Denna gåva som jag har fått är egentligen inte min. Detta liv som har givits mig i och med mitt barn tillhör mig inte. Han eller hon kommer att leva sitt eget liv och gå sina egna vägar. Och en dag kommer döden att skilja våra vägar åt vare sig vi vill eller inte.

Ja, att bli förälder i allmänhet är något mycket kritiskt, så mycket mer då för Maria. Är inte hela hennes föräldraskap och hennes relation till sin förstfödde från början till slut en enda stor kris? Först ovissheten kring hur Josef, hennes trolovade skulle ta beskedet, och sedan hela familjens dramatiska flykt till Egypten undan kung Herodes. Sedan tonåringen Jesus som till sin mors och fars bestörting och förvåning stack hemifrån, inte för att härja med byns ungdomsgäng, utan för att vara i templet "hos sin fader" i himlen (Luk 2:41). På samma sätt måste det ha huggt till i Marias själ när Jesus som vuxen ofta tycktes förneka sin jordiska familj. Som den gången Maria tillsammans med hans yngre syskon frågade efter Jesus, men Jesus svarade "Vem är min mor och mina syskon? Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor." Ändå var det hon, Maria, den jordiska modern, och ganska få av Jesu "andliga" familjemedlemmar, som fanns vid hans sida när han slutligen hängde på korset. Kan man tänka sig en större sorg för en mor? Lika självklart som hon en gång hade förstått och glatt sig över livets under som växte i hennes inre, lika självklart grät Maria nu all den oro hon från början burit på och som nu besannades på värsta tänkbara sätt. Det lilla ljus hon en gång dolt i sitt moderliv var nu livslågan som släcktes inför hela världens åsyn. Krisen hade nu nått sin kulmen i Pilatus och i folkets dom: Korsfäst honom!!

Men världens dom är inte det första och inte heller det sista ordet i denna berättelse. För när vi nu har talat om den kris som drabbade Maria och som också blev hennes livskris så har vi i grund och botten talat om Guds egen kris. Guds kris är i grund och botten inte de svåra tider vi drabbas av som en dom över alla våra individuella och kollektiva tillkortakommanden och övertramp. Det finns all anledning att dra lärdom av såna kriser och att göra bot och bättring. Men Guds kris är i grund och botten den dom som Gud lät falla över sig själv, den död som Gud lät sig själv drabbas av. Ordet blev kött, allt kött är hö. Så älskade Gud världen att han inte bara gav den sin ende son, utan i honom gav han världen sitt liv och gav sitt liv för världen.

Det faller en stor skugga över vår tid och över hela mänsklighetens historia. Vi famlar i mörkret med kung Achas, men också med profeten Jesaja och med den unga kvinnan som skulle bli Jesu mor. Men Gud har, i ljuset av den kris som han själv drabbades av, visat att mörkret aldrig kan övervinna ljuset, det ljus som Gud i begynnelsen lät lysa upp universum med, det ljus som Maria fick i gåva men som hon inte fick behålla för sig själv eftersom det var hela mänsklighetens gåva. Det ljus slutligen som på tredje dagen efter korsfästelsen sprängde dödsrikets och gravens portar. Marias stora glädje förvandlades till en stor rädsla och en stor sorg. Men livet reste sig upp och mänsklighetens stora rädsla och sorg förvandlades åter till en stor glädje. Det är denna glädjefest vi idag firar i kyrkan. Mitt i fastetiden precis 9 månader innan vi firar jul och Jesu födelse gläds vi över det löfte och hopp som tändes i Marias inre. Mitt i fastetiden ser vi fram emot påskdagens under, Guds dom över döden: "Han är uppstånden!!" Med Maria gläds vi över livets seger. Det är en stor glädje, men det är en glädje som alltid kommer att bära på minnet av en stor sorg. För Gud har visat att Livet, också det eviga livet, är ett liv som bär på ett stort sår.

Jag undrar om det inte är ett uttryck för Guds underfundiga humor när han låter Jesajas profetia gå i uppfyllelse på det sätt som den gör. Guds sätt att liksom låta människan spela en central roll men ändå själv spela huvudrollen, själv få sista ordet. Det namn Maria skall ge sitt barn är inte Emanuel som man kanske kunde tro, utan "Jesus", som precis som "Jesaja" (det är två varianter av samma ord) betyder "Herren frälser". Ingen annan än Gud kan rädda oss. Vi är maktlösa. Men vi är inte hjälplösa. Gud är med oss, under livets höjdpunkter och när vi vandrar i dödskuggans dal. Gud är med oss men Gud tillhör oss inte. Vi kan bara ta emot Gud som man tar emot ett litet barn, ett liv som tar hela livet i anspråk, en gåva som aldrig kan ägas, bara älskas. Vilken stor glädje att få älska Gud, vilken skrämmande stor glädje! Var inte rädd Maria, det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus.

Idag gick vi i Angereds församling "pilgrimsvandring" i Lärjeåns dalgång, tillsammans med Österns Assyriska kyrka, Tomaskyrkan, Bergums församling mfl.

Vi var nog ett femtiotal som samlades utanför kyrkan på Hjällbo torg för en kort andakt kl 8, för att sedan ta oss vidare ned till Hjällbo gård och genom dalgången och över Gunnilseslätterna till Angereds kyrka för avslutande gudstjänst och lunch. Vid lunchen var vi nog närmare hundra, efter att en del anslutit längs vägen och Bergums församling anlänt från motsatt håll. Det blev en riktigt fin vandring, inget regn och lagom mkt sol, härlig sång på svenska och assyiriska, och många nya och nygamla bekantskaper.

Tack Herre för att du vandrar med oss.

I juni blev jag äntligen klar med min uppsats om Karl Barths predestinationslära:

"Guds nådeval – Jesu Kristi utkorelse. Ett studium av predestinationsläran i Karl Barths Kirchliche Dogmatik (§ 32 & 33)" (pdf)

Det var ett tidskrävande och ibland ganska hårt arbete, inte minst att översätta stora mängder citat, huvudsakligen från tyska till svenska, men även från grekiska och latin. Framför allt, emellertid, var det en kul och lärorik tid att hålla på med uppsatsen. Jag känner mig nu ännu mer övertygad än tidigare om nyttan och glädjen i att studera med Karl Barth som lärare.

Så nu fortsätter jag med att studera religionsbegreppet hos Karl Barth, med särskilt fokus på KD I/2 § 17. Mer om detta senare...

Du som dömer levande och döda

(Översatt från Psalm 276 i den danske salmebog)

Du som dömer levande och döda,
mörkret är för dig som klarljus dag.
Hunger efter rätten är din föda,

nåd och sanning är ditt välbehag.
Herre Kristus när du kommer åter,

döm oss i ditt ljus som allt förlåter.

Iförd dommarkappans sköna kläde,
klädde jag min nästa i förakt.
Slog ihjäl hans mod och stal hans glädje,
tog ifrån Guds lag min egen prakt.
Fram mot domens dag får jag nu vandra,
iklädd mina domar över andra.

Herre Kristus endast du kan döma,
ingen annan känner hjärtats tro.
Endast du vill låta rätten strömma,
låt din fulla kärlek bland oss bo.
Domarna blir dömda när du reser,
korsets tecken över världens teser.

Du som dömer levande och döda,
led oss ut ur mörkret med din dom.
Låt ditt friska vatten i oss flöda,
låt rättfärdigheten stå i blom.
Alla knän skall böja sig den dagen,
glädjebudet genomlyser lagen.
J. Johansen 1975, P. Ölmunger 2008
Musik: Asger Pedersen 1978

Avmytologisering enligt Barth och Bultmann

Förra veckan läste jag Bultmanns Jesus Kristus och avmytologiseringen eftersom jag för ett tag sedan kom över denna bok på ett antikvariat och för att jag ville försöka förstå vad det är Bultmann egentligen menar med "avmytologisering". Min tidigare uppfattning av Bultmann har jag främst fått i andra hand via Barth, vilket förstås är en ganska kritisk bild, men som jag måste anse rättvis, åtminstone avseende ovan nämnda bok.

Barth talar också om avmytologisering, men menar då något helt annat.

Förenklat skulle jag säga att skillnaden mellan Barth och Bultmann vad det gäller avmytologisering huvudsakligen är att Bultmann utgår ifrån sanningen sådan han finner den hos den moderna människan, i hennes värld och världsbild, och försöker sedan med hjälp av denna sanning avmytologisera mytologiska föreställningar i Bibeln, medan Barth tvärtom försöker bereda plats för den sanning som han menar uppenbarar sig i Bibeln för att med hjälp av denna sanning försöka avmytologisera mytologiska föreställningar hos den moderna människan, i hennes värld och världsbild. Bultmann försöker således avmytologisera t.ex. jungfrufödsel, uppståndelse och andra bibliska underverk, Barth däremot t.ex. nationalsm, nazism, kommunism och kapitalism. Skillnaden är alltså fundamental och yttrar sig också radikalt olika.

Det kan inte råda någon tvekan om att Bultmann begår ett stort misstag, både på så vis att han underskattar den antika människan och överskattar den moderna, men också och som en följd därav att han hellre lyssnar till den sanning som världen tycks äga än den sanning som Gud uppenbarar i Bibeln, den sanning som avslöjar världen som osann. Till Bultmanns försvar får man dock säga något. Visst äger den moderna världen kunskaper som den antika, inte minst i dess judiska kontext, inte ägde, kunskaper som vi naturligtvis inte har någon rätt att förtränga utan som vi skall låta forma oss och våra beslut. Visst finns det mytologiska föreställningar också i Bibeln på olika plan. Det är förstås också riktigt som Bultmann hävdar att ingen människa kan göra sig fri från världsliga föreställningar (vad vore det för ett ufo?!) och att man därför bör göra sig medveten om detta och ta till sig och utgå ifrån de föreställningar som är mest sanna. Men fokus för teologen måste ändå vara det ord som kommer från Gud och som är något helt annat än de sanningar som vi bär och trodde oss bära.

Teologin skall lära känna filosofins tankegångar, t.ex. existentialismens med tanke på Bultmann, också såsom de nödvändigtivs (mer eller mindre medvetet) yttrar sig även inom teologin, lära sig älska dem och lära av dem. Men teologin får aldrig låta någon filosofi diktera för och härska över sig.