Recension av Stengrunden

(Denna recension är skriven som en skoluppgift i februari 2010)

Bo Giertz's roman Stengrunden behandlar ämnet själavård genom berättelsen om tre generationer nyvigda präster och deras andliga tjänst och kamp i mötet med Ödesjö församling. Ämnet själavård blir belyst både genom respektive prästs egen andliga utveckling och genom församlingens och enstaka församlingsbors andliga utveckling i möte med prästens tjänst. Trots de på vissa sätt ganska olika tidsepokerna: 1810-talets rationalism, 1880-talets väckelse och 1940-talets liberalism, så är svaret alltid detsamma: Jesus Kristus allena, förmedlad genom arvet från Luther, Rosenius och Schartau, är den klippa och grund som kan ersätta såväl syndens som egenrättfärdighetens fördärv.

Stengrunden är indelad i tre kapitel. Vardera kapitel berättar alltså om hur en nyvigd präst kommer till Ödesjö församling för sin första prästtjänstgöring. Först har vi pastorsadjunkten Henrik Savonius, som är mer intresserad av poesi än biblisk förkunnelse och mer kunnig i filosofi än i luthersk teologi. Sedan har vi pastorsadjunkt Fridfelt, som är uppfylld av tidens väckelseanda och kärleken till lagen, men som är okunnig om Schartaus nådaordning. Slutligen möter vi så Gösta Torvik som utifrån den modena religionsvetenskapens insikter har kommit att fullständigt tvivla på bibelordets relevans. De tre prästernas karaktärer och livshistorier liknar i grund och botten varandra till den grad att vi kan se dem alla tre som olika uttryck för en och samma kristna människas resa inom ramen för nådens ordning. I alla tre fallen är det uppdraget som själavårdare som får en avgörande betydelse. I den praktiska själavården, i mötet med församlingens och församlingsbornas synd och tro väcks insikten hos prästen om den egna teologins bristfällighet och lösa grund. Ibland finns det en klok och erfaren kyrkoherde eller församlingsgumma som med litteraturtips, samtal och vägledning kan hjälpa prästen på väg mot en god teologi och förkunnelse. Med andra ord blir uppdraget som själavårdare anledning till prästens egen själavård och andliga utveckling. Den fasta grund som det gäller att nå fram till är att genomskåda den egna synden, vare sig den kommer till uttryck i ett svalt intresse för Guds rättfärdighet eller i ett överdrivet intresse för den egna rättfärdigheten (d.v.s. en självrättfärdighet), och helt och hållet förlita sig på Guds Ord och på Jesu Kristi försoningsoffer, försoningsklippan Jesus Kristus. Utifrån denna fasta grund kan sedan en rätt förkunnelse och själavård utgå (oavsett tidsepok).

    Stengrunden är utan tvekan en mycket välskriven roman som både fängslande och aktuellt beskriver den reformatoriska upptäckten om rättfärdiggörelsen genom tro allena. Utifrån detta perspektiv ser jag med glädje Stengrunden som en stor skatt för svensk kultur och kyrklighet. Samtidigt finns det (hur skulle det annars kunna vara om vi tog Giertz budskap på fullt allvar?!) ett ganska stort mått av romantisk konservatism och luthersk självgodhet som vi måste försöka se igenom. För det första måste man fråga sig hur lutherskt det kan anses vara att alla vägar tycks leda till just Luther och luthersk teologi? Luther själv skulle nog ha pekat någon annanstans. Det finns i boken inte heller någon självkritisk diskussion om nationalkyrklighetens samband med den lutherska traditionen såväl i Sverige som utomrikes. Är det inte på något sätt karaktäristiskt för denna tid och kyrkliga tradition att rädslan för fienden i öster (3:e kapitlet) kan ge ångest i ett prästhjärta utan att fienden från söder över huvud taget identifieras, som om den ryska revolutionens hammare och skära var ett större hot mot det enda evangeliets kors och ett större uttryck för gudlöshet än den nazistiska revolutionens krökta kors?

Världen behöver ett globalt parlament

Publicerad i tidningen Dagen på nätet: 2011-11-24 03:00

Vi lever i tider av finansiella kriser. Stater i och utanför Europa dras med gigantiska budgetunderskott, oöverstigliga skuldberg och skenande arbetslöshet. Protester mot politikers och bankirers korruption och oförmåga har också varit starka och kommer säkert öka ytterligare i intensitet i takt med att allmän välfärd säljs ut och sociala skyddsnät vittrar sönder.

Men för att kunna möta dessa problem är det viktigt att se att den kris som nu slår ner som en blixt över oss handlar om något helt annat än "ekonomi". Krisen är i grund och botten det globala samhällets demokratiska underskott.

Enkelt uttryckt: En global marknad och ett globalt samhälle behöver globala regler, som behöver globala lagstiftare. Dessa behöver väljas och stå till svars globalt. På så vis är detta också en "ekonomisk" (och ekologisk) fråga, i ordets sanna mening.

Som kristna är vi - i gemenskap med alla människor - kallade till att vara goda förvaltare. Det är vårt ansvar att se och möta denna kris. Vi behöver ta steget från en global (o)ordning, som "styrs" av kapitalistiska och nationalistiska intressen, till ett demokratiskt globalt samhälle som tjänar hela mänsklighetens och jordelivets intresse.

Lång resa? Vi är ett folk på vandring. Ett avgörande steg på vägen är att upprätta ett globalt parlament. Denna fråga drivs sedan en tid tillbaka mest framgångsrikt av "Kampanjen för en parlamentarisk församling i FN", eller på engelska "Campaign for a United Nations Parliamentary Assembly" (http://en.unpacampaign.org).

Sedan UNPA-kampanjen startades 2007 har den vunnit stöd av mer än 800 parlamentariker från över 100 länder (varav fyra från Sverige), åtskilliga nobelpristagare och FN-tjänstemän, och av tusentals individer världen över. Dessutom stöds UNPA-kampanjen av drygt 300 frivilligorganisationer. Intresset i Sverige har dock hittills varit svalt. Låt oss göra något åt det.

Ett globalt parlament och demokratiseringen av det globala samhället löser inte alla världens problem. Vi ska fortfarande alla dö. Jorden ska fortfarande gå under. Ja, men vi lever av nåd. Och vår tro får aldrig bli en ursäkt att inte verka för det goda samhället. Vårt globala samhälle och samtidigt våra lokala samhällen - för det är inget påhitt att Gud har skapat oss till att hänga ihop - slits nu samman av den kapitalistiska individualismens och den nationalistiska kollektivismens egenintresse. Detta kan vi göra för rätt och för fred: Ta ställning för ett demokratiskt globalt parlament.

Petter Ölmunger, pastorsadjunkt i Gunnareds församling, Svenska kyrkan

Dopmotiv i psalmboken

Till vår prästexamen i juni fick vi den fina uppgiften att skriva om "Dopmotiv i psalmboken". Här är mitt bidrag:

Dopmotiv i psalmboken

Det första att säga om dopmotiv i psalmboken är kanske att dopet inte är dopets primära motiv. Det är med andra ord något annat än dopet som är dopets motiv, dopets riktning är bort från sig själv: till gemenskapen i livet i och med Gud, till syndernas förlåtelse, till kärlekens tjänst och kampen för de fångnas befrielse, för rättvisa, fred och hållbar glädje. Jesus är dopets motiv. Vår herre Jesu Kristi Gud och fader är dopets motiv. Den heliga ande, som utgår från Fadern och Sonen, är dopets motiv. Visst, när vi lever i denna tro, så lever vi också i vårt dop. Men dopet är inte Gud, och det är Gud som är dopets motiv. Alla psalmer har med andra ord ett dopmotiv. Om inte så kan man på goda grunder ifrågasätta dess status som psalm.

Om alltså försoningens olika aspekter är dopets motiv så kunde man exempelvis lyfta fram många av Olov Hartmans psalmer, och inte minst psalm 153 “Livet vann, dess namn är Jesus” är enligt min mening en utmärkt doppsalm utifrån detta perspektiv. Likaså kan man framhäva en mängd av Anders Frostenssons bidrag till Den svenska psalmboken. Psalm 61 “Lågorna är många” och 87b “Våga vara den du i Kristus är” belyser på olika sätt den heliga andes gåva: den enskilda människans inlemmande i den kristna gemenskapen, en gemenskap där individ och kollektiv inte spelas ut mot varandra, utan där individen finns till för kollektivet och kollektivet för individen, och där kärlekens kraft håller kroppen samman samtidigt som de individuella kroppsdelarnas unika gåvor och frihet stärks.

Psalm 423 “Kom Jesus, kom Immanuel” anknyter vidare förlåtelsen och befrielsen till uttåget ur Egypten. (Se även Psalm 618 “Faraos härar hann upp oss vid stranden”) Här kommer också andra viktiga aspekter av försoningen som dopmotiv till uttryck. Förbundet som upprättats och uppfyllts i Jesus (Immanuel): mänsklighetens Gud som kallar sitt folk till frihet och tjänst, och denna Guds mänsklighet som vänder sig till sin befriare i tacksägelse, glädje och bön: kom! Det kristna livet blir aldrig “mer” än denna bön. Men vad kan vara större än att få vända sig i bönen till honom som redan har uppenbarat sin ankomst? Vidare kan motivet från det “gamla förbundets” exodus påminna om att befrielsen inom ramen för förbundet mellan Gud och
människa (och skapelse) är en befrielse, inte bara från ett slaveri utan också till en tjänst, inte bara från en död utan också till ett liv. Psalm 567 uttrycker alltså ett centralt dopmotiv: “Upp, kristen upp till kamp!”

Det leder min tanke åter in på Jesus, han som dog min död och som lever mitt liv. Omöjligheten i att leva upp till Guds gåva påminner om att det är hans dop, hans död och uppståndelse, blodet genom hans kors (“ett enda dop”), som är mitt dopmotiv. Dopet förkunnar, bekänner sig till och vittnar om inget annat än Jesu dop: hans dop i Jordan av Johannes (vatten), hans försoningsdöd på korset (blod) och hans andeutgjutelse på Pingstdagen (ande). Eller kanske det kan sägas så här: i sin son gav Gud sig åt mänskligheten (ja, hela världen) och tog i samma andetag mänskligheten till sig. Många fastepsalmer lyfter fram detta motiv (ex. 135 “Se, vi går upp till Jerusalem”), men inte minst kommer det kanske till uttryck i Psalm 588 “Allt mänskosläktet av ett blod”.

Mycket mer och mycket annat skulle förstås kunna lyftas fram som centrala dopmotiv i vår psalmbok, för, som sagt, vad kan en psalm ha för något annat motiv? Men samtidigt slår det kanske läsaren att de psalmer som jag har lyft fram här knappast hör till de mest vanliga att sjunga i samband med våra dop. Det hänger till stor del samman med att det finns något av en intressekonflikt mellan dopfölje och kyrkans döpare. Skotten här emellan är inte vattentäta, och konflikten skall inte överdrivas, men den generella tendensen är omöjlig att förneka: dopbarnets föräldrar vill framför allt välkomna sitt barn till världen och till släkten och samtidigt be (i tacksamhet och oro) om Guds välsignelse och skydd i barnets liv, medan kyrkan gärna vill berätta om något helt eller delvis annat. Om man inte har detta klart för sig så tror jag det är det stor risk att man både talar och sjunger förbi varandra! Föräldrarna kommer (Psalm 383 “Med vår glädje över livets under”) med sin glädje och häpnad över storheten i det lilla livet och med sin bävan och undran över hur denna gåva som givits dem redan tycks glida dem ur händerna: de har fått ett liv som tar hela livet i anspråk! Dopet (denna fina rit och tradition, här är inte läge att ropa “huggormsyngel!”) gör föräldrarna trygga och fungerar alltså i praktiken som ett diakonalt redskap. Detta är i praktiken ett dopmotiv, inte minst utifrån dopföljets perspektiv, och det vore okyrkligt att inte tillmötesgå detta behov. Men då detta motiv nu inte kan vara det primära för den kristna tron och för den levande kyrkan så bör och kan inte kyrkan nöja sig med denna orosdämpande handling. Med tanke på dopets motiv så kan vi ju knappast påstå att detta är rätta platsen att komma till för den som vill slå sig till ro. Visst är det här vi finner vår vila, men vi finner vår vila hos honom som inte har något ställe att vila sitt huvud. Visst har vi här en fred och en frid som är fastare än en väldig borg, ja fastare än jordens grundval, och som ingen och inget kan rycka ifrån oss. Men det är friden hos honom som sänder oss som får bland vargar! Dopet är ett steg på denna väg och det är det vår skyldighet att berätta om.

Det finns säkert många doppsalmer som både kan möta glädjen och oron över barnets och föräldraskapets gåva och uppgift och samtidigt hjälpa barnet och dopföljet att ta ett litet steg (för vem tar annat än små steg i detta avseende?) på det kristna livets väg. Säkert har också dopföräldrarna redan många gånger sett hur både värld och släkt kan vackla. En sant diakonal kyrka berättar om att vi i varje fall inte ska vackla i Gud. Jag skulle i detta sammanhang vilja föreslå Psalm 21 “Måne och sol” som en utmärkt dopsalm. Dopet är ett dop i Faderns, Sonens och den Heliga andes namn och är samtidigt en bekännelse till treenig Gud. Britt G. Hallqvist lyckas här kärnfullt och vackert uttrycka dopets centrala motiv med ord och toner som barnen älskar (tillåt mig generalisera). Likaså tror jag att Psalm 289 “Guds kärlek är som stranden” skulle kunna fungera fint. Lutherjubileumsprojektets (www.luther2017.de) tema i år är “Reformation och frihet”, inte minst i ljuset av det kristna dopet. En kristen människas frihet är just precis den största frihet som finns (fri från och över allt) just därför att den har sin grund och sitt mål i det största krav som finns: att älska. Driven av kärlekens lag river den kristna tron alla livsbegränsande murar.

Vidare är psalm 386 “Upp ur vilda, djupa vatten” (i lite mer utmanande tongångar) full av dopmotiv. Dopet vittnar om Guds skaparanda och kärleksanda, den heliga källa (Guds ord) som släcker vår törst och ger våra hjärtan barnaskapets frimodighet. Dopet är knappast ett födelsens eller “skapelsens sakrament” annat än i ganska långsökt mening. Dopet är snarare pånyttfödelsens och återskapelsens sakrament. Men det lilla barnet, huvudpersonen i de flesta av vår kyrkas dop, kan sannerligen kallas för ett skapelsens sakrament: den som tar emot ett sådant barn (inte ett sådant dop!) som Guds rike och Guds rike som ett sådant barn, tar emot Jesus Kristus själv. Därför ligger det också nära till hands att betona allas vårt barnaskap som ett dopmotiv. Är inte Guds kärlek till sitt (och i honom till sina) barn förbundets och Gudsrelationens kärna? Ja, vi har barnaskapets rätt, vi är ju Kristi medarvingar. Men vi har inte denna rätt i oss själva. I oss själva ropar vi ännu som i födslovåndor (Rom 8:22-27). Vi har vår räddning som en gåva, inte att äga utan att älska, och att hoppas på, inte endast för vår egen utan för hela skapelsens del. Vi har inte vårt livs källa i oss själva utan hos Gud: “Gud hos dig är livets källa” (Psalm 378). När vi har vår källa i Gud så är Gud en källa i oss.

Om "religion" och "politik"

Jag förstår att det finns livsviktiga värden att försvara för de som vill hålla politiken fri från religion eller religionen ren från politik. Jag ska inte här försöka gå in på alla tänkbara anledningar till att vilja upprätthålla denna gräns, utan istället föreslå en bättre väg fram. För problemet här är inte viljan, den är ofta ganska god. Problemet är vår bristande kunskap. Vi vet helt enkelt inte vad politik och religion egentligen är. För tänk efter, visste vi det, visste vi vad det egentligen var att leva som människa i relation till andra människor (politik), och visste vi vad det egentligen var att leva i relation till Gud (religion), då skulle vi inte behöva dessa arbetsbegrepp att brottas med i vår vilja och strävan efter att leva ett sant liv.

Så låt oss helt enkelt släppa det principiella ställningskriget mellan en "politik" som allt för ofta i denna konflikt får ett religiöst skimmer kring sig och en "religion" som på motsvarande sätt ofta tycks bli allt för pragmatisk-politisk. Vad blir det då av gränsen? Och låt oss istället befästa de spelregler som borde gälla, oavsett "politik" eller "religion": demokrati, folkets styre.

Inte för att demokrati är så väldigt bra. Gud vet att demokratin är mänsklig och därmed väldigt bristfällig, ja sekulär skulle man kunna säga. Utan för att vi inte har något bättre alternativ. Eller? Ja, låt höra då!

Men demokrati är inte bara yttrandefrihet i, inför och efter ett beslutsfattande, i byggandet av en juridisk kropp. Demokrati är också denna frihet, men inte bara. Nej, om det är folkets styre vi pratar om så är det också folkets styrka (utan styrka inget styre): folkets tillgång till mat, sjukvård och fritid. Kort sagt: folkets hälsa. Här duger inte majoritetens diktatur eller den rika minoritetens makt på de svagas bekostnad. Nej här duger bara hela folkets välfärd: en för alla, alla för en.

Vilket folk, blir då den avgörande frågan för all demokrati? Ja, kan vi verkligen prata om demokrati innan vi på allvar har ställt oss denna fråga? Det finns bara ett hållbart svar på denna fråga: folket är hela mänskligheten, det globala samhället inom ramen för jordens ekonomi och ekologi.

Demokrati, med denna specifika inriktning, är vägen fram för det goda livet. Endast här kan gränsen och den goda samverkan mellan politik och religion upprätthållas och befästas.



- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Ålabodarna

Staten? Det är vi!

Alla samhällen och stater som någonsin har funnits och kommer att finnas på jorden är sekulära (mänskliga) på gott och ont. Detta är politikens och jordelivets begränsning och förutsättning, i Romarriket och i Vatikanstaten, i Kina och på Kuba, i Geneve och i Kabul, i USA, Israel och i Iran. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Gud gör inte skillnad på människor.

I debatten kring sekulariseringen, kring förhållandet mellan tro och politik, religion och icke-religion, står många värden på spel, och säkert också en viktig teologisk kunskap, som inte bara har hävdats av Luther och Augustinus, utan som också bottnar i det bibliska vittnesbördet: betala din skatt och respektera lag och ordning, Guds rike är inte av denna världen! Staten ska inte bli kyrka och kyrkan ska inte bli stat.

Ja, vi ska rätt skilja på lag och evangelium. Men det är inte rätt att skilja på dem i absolut mening. Lag och evangelium är relaterade och hänger samman i sin distinktion. Gränsen är hårfin och det är lätt hänt att vackla åt något håll och tappa fokus: Jesus. Jesus som är kung. Kung över våra hjärtan och över goda och onda andar, ja. Men Jesus regerar faktiskt också i vår hopplösa kyrka och i vår gudlösa värld. I Jesus binds lag och evangelium samman (utan att sammanblandas!) till ett mäktigt ord, som är ständigt fräscht hur mycket det än tycks tjatas ut:

kärlek: du skall älska såsom Gud älskar dig: vi ska alltså ge vårt liv i kärlek såsom Gud gav oss sitt liv i kärlek.

Vi lever aldrig upp till Guds kärlek. Det är som sagt vår sekulära förutsättning (vi lever av nåd, tack och lov!). Men vår bristfällighet upphäver inte Guds gåva och därmed inte heller vår uppgift i den skapelse som Gud har satt oss till att förvalta. Detta mått skall alla individer och kollektiv mätas och vägas med, vare sig vi är sekulära eller religiösa, och som kristna ska vi veta att vi är båda delar eller inget alls, vi tar ingens parti eller allas!

Här kan vi inte principiellt skilja på stat, samhälle och individ, som om inte Gud gjorde anspråk på varje kvadratmillimeter och tusendels sekund. Men vi kan förstås inte heller kräva att alla eller ens en stor eller liten del av våra medmänniskor ska tro på Guds monarki. Låt oss därför nu (åtminstone för en tid) släppa denna debatt om det sekuläras eller religiösas värde, och istället fokusera på det som betyder något (både i Guds och i medmänniskans ögon):

Hur skapar vi ett gott samhälle för ALLA människor på HELA jorden, så att mänskligheten också kan verka för det goda livet på jorden? Visst, en fråga kan vara, varför och om vi ska ha ett kors i svenska flaggan, eller varför och om den svenska "regenten" måste tillhöra Svenska kyrkan. Det är inte oviktiga frågor. Men Guds fråga stannar inte där. Det kommer vara en fråga inte bara om rätten att bygga moské på Hisingen utan också om rätten att bygga kyrka i Riyadh, att stå upp för homosexuellas ställning i Uganda, att begränsa den mänskliga populationen (uppgiften att uppfylla jorden är utförd in absurdum!), att utveckla jordbruksstödet, att finansiera den globala sjukvården...

Guds fråga har ställts och den handlar inte om religiöst eller sekulärt, omskärelse eller förhud. Den handlar om kärlek. Nu är det vår tid att svara.

Location:Hjällbo

Föredrag och samtal om Karl Barth, kampen mot nazismen och om Barmenförklaringen

Torsdag 19 maj kl 19 i Helgeandskyrkan, Lund
NEDSLAG I KYRKOHISTORIEN
Om Karl Barth och kampen mot den nazistiska kyrkan – samtal med Petter Ölmunger.

Petter Ölmunger är blivande präst (vigning 12 juni) i Svenska Kyrkan och har skrivit två uppsatser om teologen Karl Barth, född 1886 i Basel, död1968. Karl Barth var en schweizisk reformert teolog, med mycket stort inflytande över 1900-talets teologi.

Petter inleder med en snabb introduktion till Karl Barth och hans engagemang mot nazismen. Därefter får vi tillfälle att reflektera tillsammans utifrån "Barmenförklaringen", som var Bekännelsekyrkans grunddokument i samlingen mot den nazistiska kyrkan. Kanske kan samtalet bli ett slags exempelstudium i den evangeliska bekännelsens kraft.






- Posted using BlogPress from my iPad

Karl Barth Blog Conference

Just nu pågår årets Karl Barth-bloggkonferens. Värd är W. Travis McMaken på bloggen Der evangelische Theologe.
Konferensen går under temat "Barth i dialog med..." och tar alltså upp samtalet mellan Barth och andra viktiga teologer. T.ex. har Matthew Puffer skrivit en mycket intressant artikel med titeln "Dietrich Bonhoeffer in the Theology of Karl Barth"